ma sig, skyndade han att knacka på dörren till ett hus prytt med alla en förstadskrogs attribut.
Under tiden hade d'Artagnan vikit av in på en liten tvärväg, där han fortsatte och snart kom fram till Saint-Cloud; men i stället för att följa stora gatan vek han av bakom slottet, kom in i ett slags avsides liggande gränd och befann sig snart mittför den anvisade paviljongen. Den var belägen på ett fullkomligt ensligt ställe. En hög mur, i vars hörn paviljongen låg, behärskade ena sidan av gränden, och på andra sidan skyddade en häck en liten trädgård med en oansenlig stuga längst in.
Han var nu på mötesplatsen, och som man icke bett honom tillkännagiva sin ankomst genom något slags signal, så väntade han.
Intet ljud hördes, man kunde tro sig vara hundra mil från huvudstaden. D'Artagnan lutade sig med ryggen mot häcken, sedan han först kastat en blick bakom sig. Bortom denna häck, denna trädgård och denna stuga insvepte en mörk töckenslöja den ofantliga rymd, där Paris sov, en gapande tomhet, en oändlig vidd, där endast några få ljuspunkter glänste, dystra stjärnor i denna avgrund.
Men för d'Artagnan iklädde sig allt vad han såg de gladaste former, varje föremål bar ett leende, varje mörker var genomskinligt. Timmen för mötet skulle snart slå.
Och efter några ögonblick hördes verkligen kyrkklockan i Saint-Cloud sända ut tio långsamma slag ur sitt stora bölande gap.
Det låg något dystert i denna malmstämma, som klagande ljöd i natt och mörker.
Men vart och ett av dessa slag, som tillsammans utgjorde den efterlängtade timmen, vibrerade harmoniskt i den unga mannens hjärta.
Hans blick var fäst på den lilla paviljongen, som låg i hörnet av muren och vars alla fönster hade luckorna för, utom ett i våningen en trappa upp.
Genom detta fönster föll ett milt ljussken, som försilvrade de dallrande löven i några lindar, som reste sig i en grupp utanför parken. Tydligen var det bakom detta så behagligt upplysta lilla fönster, som den vackra fru Bonacieux väntade på honom.
Vaggad av denna ljuva tanke, väntade d'Artagnan å sin sida en halvtimme utan minsta otålighet, med blicken alltjämt fäst på denna förtjusande lilla boning, av vilken han