kunde se en del av taket, som med sina förgyllda lister bar vittne om rummets elegans för övrigt.
Klockan i Saint-Cloud slog halv elva.
Denna gång kände d'Artagnan, utan att själv kunna förklara det, en rysning. Kanske började kylan verka på honom, och han tog en helt och hållet kroppslig förnimmelse för ett själsintryck.
Så kom han att tänka på, att han kanske läst orätt och att mötet var utsatt först till klockan elva.
Han närmade sig fönstret, ställde sig så att en ljusstråle därifrån föll på honom, tog upp brevet ur fickan och läste det på nytt; nej, han hade icke misstagit sig, mötet var verkligen utsatt till klockan tio.
Han gick tillbaka till sin förra plats och började känna sig rätt orolig över denna tystnad och enslighet.
Klockan slog elva.
D'Artagnan började frukta på fullt allvar, att det hänt fru Bonacieux något.
Han klappade tre slag i händerna, de älskandes vanliga signal, men ingen svarade, icke ens ekot.
Då tänkte han med en viss harm på, att den unga kvinnan kanske somnat, medan hon väntade på honom.
Han gick fram till muren och försökte att klättra upp på den; men den var nyligen rappad och han klöste förgäves sönder sina naglar.
Då kom han att kasta blicken på träden, vilkas löv fortfarande försilvrades av ljusskenet, och som ett av dem bredde ut sina grenar över vägen, tänkte han, att han uppifrån trädet borde kunna se in i det upplysta rummet.
Trädet var lätt att klättra i, därtill var d'Artagnan knappast tjugu år och mindes ännu väl sina gymnastiska bedrifter som skolpojke. I en blink var han uppe bland grenarna och genom de upplysta rutorna kunde hans blick tränga in i paviljongens inre.
Då mötte han en oväntad syn, som kom honom att darra i hela kroppen: det stilla, milda ljuset från lampan därinne belyste en scen av den förfärligaste oordning. En av fönsterrutorna var krossad, dörren till rummet var inslagen och hängde halvt sönderbruten på ena gångjärnet, ett bord, som syntes ha varit dukat med en fin supé, låg kullslaget på golvet, som var bestrött med krossade buteljer och söndertrampad frukt; allt i detta rum vittnade om en våldsam, förtvivlad strid, och d'Artagnan tyckte sig till och med mitt
