baksidan, och så smög jag mig i mörkret fram till fläderdungen därborta, från vilken jag kunde se allt utan att själv bli sedd.
»De tre männen läto vagnen köra fram utan buller och drogo ur den fram en liten tjock, kort och gråsprängd karl, som var tarvligt klädd i mörka kläder; han gick försiktigt uppför stegen, tittade i smyg in i rummet, klev sakta ned igen och halvviskade: ‘Det är hon!‘
»Genast gick nu den, som talat med mig, fram till paviljongsdörren, öppnade den med en nyckel, som han bar på sig, stängde dörren igen och försvann, och i samma ögonblick gingo de andra två uppför stegen. Den gamla lilla herrn stod kvar vid vagnsdörren, kusken höll hästarna för vagnen och en betjänt höll ridhästarna.
»På en gång hördes höga rop inne i paviljongen, en kvinna kom rusande fram till fönstret och öppnade det liksom för att störta sig ut. Men då hon fick se de två karlarna på stegen kastade hon sig tillbaka in i rummet, och de två karlarna rusade efter henne dit in.
»Sedan såg jag ingenting mera, men jag hörde buller som av sönderslagna möbler. Kvinnan skrek och ropade på hjälp. Men snart tystnade skriket, de tre karlarna kommo fram till fönstret bärande kvinnan på sina armar; två av dem gingo nedför stegen och satte henne i vagnen, där den gamla lilla herrn steg upp efter henne. Den, som stannat kvar inne i paviljongen, stängde fönstret, kom om ett ögonblick ut genom porten och såg efter, att kvinnan verkligen fanns i vagnen; hans båda kamrater väntade honom redan till häst, han hoppade i sin tur upp i sadeln, betjänten tog plats bredvid kusken, vagnen for bort i galopp, eskorterad av de tre ryttarna, och allt var förbi. Från den stunden varken såg eller hörde jag något mera.»
Förkrossad av en så förfärlig underrättelse, stod d'Artagnan där tyst och orörlig, under det alla vredens och svartsjukans demoner rasade i hans hjärta.
»Men, herr adelsman», sade gubben, på vilken denna stumma förtvivlan gjorde starkare intryck än jämmer och tårar skulle förmått, »var då inte så förtvivlad, de ha ju inte dödat henne för er, och det är huvudsaken.»
»Vet ni något så när», sade d'Artagnan, »vad det var för en man, som anförde det där djävulska företaget?»
»Nej, jag känner honom inte.»
»Men eftersom han talade till er, så kunde ni väl se honom?»
