»Vem har då varit här? Låt höra!»
»Herr de. Cavois.»
»Herr de Cavois.»
»Ja, i egen hög person.»
»Kardinalens gardeskapten?»
»Han själv.»
»Han kom för att arrestera mig?»
»Det misstänker jag också, herre, fast han såg så beskedlig ut.»
»Såg han beskedlig ut, säger du?»
»Ja då, riktigt sockersöt.»
»Verkligen?»
»Ja, och han kom, sa' han, för att på kardinalens vägnar, som vill er mycket väl, be er följa med till Palais-Royal.»
»Och vad svarade du?»
»Att det var omöjligt, därför att herrn var borta, som han för resten själv kunde se.»
»Och vad sa' han då?»
»Att ni inte skulle försumma att komma till honom under dagens lopp; och sen tillade han helt sakta: ‘Säg din herre, att hans eminens är mycket välvilligt stämd mot honom och att hans lycka kanske beror på det där besöket.‘»
»Snaran är alldeles för klumpig för att vara av kardinalen», sade d"Artagnan leende.
»Också märkte jag genast snaran och svarade, att herrn skulle bli alldeles tröstlös, när herrn kom tillbaka. — ‘Var är han då?‘ frågade de Cavois. — ‘I Troyes i Champagne‘, svarade jag. — ‘När reste han?‘ — ‘I går afton…‘»
»Planchet, min vän», avbröt d'Artagnan honom, »du är sannerligen en ovärderlig gosse.»
»Herrn förstår, jag tänkte som så, att om ni önskade träffa herr de Cavois, så blev det ju alltid tids nog för er att förneka mina ord och säga, att ni inte varit på någon resa; det blev då jag, som kommit med en lögn, och som jag inte är adelsman, så får jag ljuga, jag.»
»Lugna dig, Planchet, du skall få behålla ditt rykte som sanningsvittne, ty om en kvarts timme bege vi oss av.»
»Det var just vad jag ville råda herrn till; och vart fara vi, om jag får vara så nyfiken och fråga?»
»För fan, åt alldeles motsatt håll mot vad du sa', att jag hade rest. Dessutom, är inte du lika angelägen att få höra något om Grimaud, Mosqueton och Bazin som jag att få veta, vad det blivit av Athos, Porthos och Aramis?»
