Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs

»Vad ni vet?»

»Ja, vad jag till och med är säker på.»

»Och vad är det ni är säker på? Låt höra.»

»Jo, att jag känne den där förnäma damen.»

»Ni?»

»Ja, just jag.»

»Men hur kan ni känna henne?»

»Ack, ers nåd, om jag kunde lita på er tystlåtenhet…»

»Säg ut, och på min adelsmannaära, ni skall inte behöva ångra ert förtroende.»

»Nåväl, ers nåd, ni inser nog, att man i sin oro ofta kan göra åtskilligt, som…»

»Vad är det ni har gjort?»

»Åh, ingenting, som inte en fordringsägare har rättighet till.»

»Nå låt höra.»

»Jo, herr Porthos gav oss ett brev till den där hertiginnan och bad oss lämna det på posten. Det var innan ännu hans betjänt återkommit, och som han inte kunde lämna rummet, måste han naturligtvis be oss uträtta sina ärenden.»

»Och vidare?»

»I stället för att lämna brevet på posten, som aldrig är riktigt säkert, passade jag på, då en av mina kypare skulle fara till Paris, och gav honom i uppdrag att lämna fram det till hertiginnan själv. På det sättet uppfyllde vi ju herr Porthos’ önskningar, i synnerhet som han bett oss vara mycket rädda om det där brevet, inte sant?»

»Åjo.»

»Nåväl, ers nåd, vet ni vad den där förnäma damen är för en?»

>Nej, jag har hört Porthos tala om henne, ingenting vidare.»

»Vet ni vem den där så kallade hertiginnan är?»

»Jag har ju sagt er, att jag inte känner henne.»

»Jo, det är en gammal prokuratorsfru i Châtelet, som heter Coquenard, som åtminstone sett sina femtio år men ännu bär sig åt som hon vore svartsjuk. Också tyckte jag det var litet besynnerligt: en prinsessa som bor vid Oursgatan.»

»Hur vet ni allt det där?»

»Därför att hon blev alldeles ursinnig, när hon fick brevet, och påstod att herr Porthos var en flyktig varelse och att det väl nu igen var för något fruntimmers skull, som han fått det där värjstynget.»

»Vad! Har han fått ett värjstyng?»