»Ack, min Gud, vad har jag nu sagt!»
»Ni har sagt, att Porthos fått ett värjstyng.»
»Ja, men han hade så strängt förbjudit mig att tala om det.»
»Varför det?»
»För tusan, därför att han skröt med att han skulle göra den där främmande herrn, som ni lämnade honom i gräl med, genomskinlig som ett såll, men det blev i stället den främmande herrn, som trots allt hans skrävel sträckte honom till marken. Och som herr Porthos är en mycket skrytsam herre, utom mot den där hertiginnan, vars deltagande han trott sig kunna väcka genom att omtala sitt äventyr, så vill han inte för någon tillstå, att det är ett värjstyng han fått.»
»Det är således en blessyr, som tvingar honom att förbli sängliggande?»
»Ja, och det en riktig en ändå! Er vän måtte vara en mycket seglivad herre.»
»Ni var således närvarande?»
»Ja, jag följde efter dem av nyfikenhet, så att jag såg hela duellen, utan att de sågo mig.»
»Nå, och hur gick det till då?»
»Åh, saken stod inte länge på, det kan jag försäkra er. De ställde sig i gard, den främmande herrn gjorde en fint och allt detta så raskt, att då herr Porthos blev färdig med sin parad, hade han redan tre tum stål i bröstet. Han föll baklänges. Främlingen satte genast värjspetsen på strupen på honom, och då herr Porthos såg sig i motståndarens våld, måste han erkänna sig vara besegrad. Därpå frågade främlingen efter hans namn, och då han fick veta, att han hette Porthos, och icke d'Artagnan, bjöd han honom armen, ledde honom tillbaka till värdshuset och steg till häst och försvann.
»Det var således d'Artagnan, som den där främlingen ville åt?»
»Ja, det tycks så.»
»Och vet ni, vart han sedan tog vägen?»
»Nej, jag har aldrig sett honom varken förr eller senare.»
»Det är bra», jag vet nu vad jag ville veta. Och nu, ni sa ju, att herr Porthos’ rum är i första våningen, nummer ett?»
»Ja, herre, det vackraste rummet i hela värdshuset, ett rum, som jag sedan dess väl tio gånger kunnat hyra ut.»
»Bah! Lugna er», sade d'Artagnan skrattande, »Porthos betalar er nog med hertiginnan Coquenards pengar.»
