Aramis kastade en förstulen blick på d'Artagnan och såg sin vän gäspa, så att käken kunnat gå ur led.
»Låt oss tala franska, min fader», sade han till jesuiten, »så kommer herr d'Artagnan att njuta mera av våra ord.»
»Ja, jag känner mig trött av resan», sade d'Artagnan, »och har litet svårt att följa med allt det där latinet.»
»Nåja, må ske», sade jesuiten en smula bragt ur fattningen, medan kyrkoherden helt belåten kastade en tacksam blick på d'Artagnan, »och låt oss nu se vad som kan vara att hämta ur denna text. Moses, Guds tjänare — märk väl, han var endast tjänare! — välsignade med händerna; han lät hålla upp sina båda armar, medan hebreerna slogo sina fiender; alltså välsignade han med båda händerna. För resten, vad säger evangelisten? Jo: imponite manus och och icke manum, pålägger händerna, icke handen.»
»Pålägger händerna», eftersade kyrkoherden med en gest.
»Hos den helige Petrus, vars efterträdare påvarna äro heter det däremot: porrige digitos, sträck fram fingrarna. Följer ni med?»
»Ja visst», svarade Aramis förnöjd, »men saken är rätt klyftig.»
»Fingrarna», återtog jesuiten — »den helige Petrus välsignade med fingrarna. Alltså välsignar även påven med fingrarna. Och med hur många fingrar välsignar han? Med tre fingrar, ett för fadern, ett för sonen och ett för den helige ande.»
Alla tre korsade sig, och d'Artagnan ansåg sig böra följa exemplet.
»Påven är den helige Petri efterträdare och representerar de tre gudomliga makterna; de övriga medlemmarna av den kyrkliga hierarkien, ordines inferiores, välsigna i de heliga ärkeänglarnas och änglarnas namn. De lägsta kyrkans tjänare, sådana som våra diakoner och klockare, välsigna med vigvattenskvasten, som betecknar ett obegränsat antal välsignande fingrar. Där har ni saken förenklad, argumentum omni denudatum ornamento. Jag skulle kunna», fortfor jesuiten, »skriva två volymer om den saken lika tjocka som den här.»
Och full av heligt nit slog han med handen på Sankt Chrysostomus in folio, under vars tyngd bordet sviktade.
D'Artagnan ryste.
»Visserligen», sade Aramis, »erkänner jag den tesens många skönheter, men på samma gång finner jag den alldeles för svår för mig. Jag hade valt en annan text; säg
