saknar icke sina behag, jag lämnar världen, alltså gör jag en uppoffring; men nu säger ju skriften bestämt: ‘Du skall offra åt Herren‘.»
»Det är sant», sade hans båda motståndare.
»Och dessutom», fortsatte Aramis, i det han nöp sig i örat för att få det rött, liksom han skakade händerna för att få dem vita, »har jag skrivit en rondo över det ämnet, en rondo, som jag förlidet år visade herr Voiture och för vilken denna stora man sade mig tusen artigheter.»
»En rondo!» utlät sig jesuiten föraktligt.
»En rondo!» eftersade kyrkoherden maskinmässigt.
»Låt höra, låt höra!» utropade d'Artagnan; »det blir alltid litet ombyte.»
»Nej, den är också religiös», svarade Aramis, »det är teologi på vers.»
»Aj, för fan!» utbrast d'Artagnan.
»Så här låter den», sade Aramis med en blygsam liten min, som icke var utan en viss anstrykning av hyckleri:
‘I, som begråten livets flydda, ljusa vårar
Och gån med tunga steg i mörk och sorgtyngd höst,
Er börda lättas skall och er skall skänkas tröst,
Om I åt Gud allena offren edra tårar
Från kvalda bröst‘
D'Artagnan och kyrkoherden syntes belåtna. Jesuiten vidhöll sin åsikt.
»Akta er för den profana smaken i den teologiska stilen. Vad säger inte till exempel Sankt Augustinus? Severus sit clericorum sermo.»
»Jaha, predikan skall vara klar», sade kyrkoherden.
»På sin höjd», inföll jesuiten ivrigt, då han hörde sin medbroder översätta så felaktigt från latinet.[1] »kan er tes slå an på damerna; den kan göra samma lycka som ett försvarstal av maitre Patru.»
»Gud give det!» utropade Aramis förtjust.
»Ser ni, ser ni!» utbrast jesuiten, »ännu talar världen inom er med hög röst, altisstma voce. Ni är fängslad av världen, min unga vän, och jag fruktar att ni icke undfått en kraftig nådeverkan.»
»Var lugn, ers högvördighet, jag ansvarar för mig själv.»
»Värdslig inbilskhet!»
- ↑ Kyrkoherden översatte severus med klar, i stället för, som det betyder, sträng.
