Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/287

Den här sidan har korrekturlästs

»‘Min herre‘, sade jag till honom, ‘tycker ni ännu illa om, att jag fortfar att umgås i ett visst hus vid Payennegatan och vill ni ännu traktera mig med käpprapp, om det faller mig in att inte lyda er?‘

»Officern betraktade mig förvånad och sade därpå:

»‘Vad vill ni mig, min herre? Jag känner er inte.‘

»‘Jag är‘, svarade jag, ‘den där lilla abbén, som läste ‘Helgonens levernebeskrivningar‘ och översatte Judith på vers.‘

»‘Åhå! Nu kommer jag ihåg‘, sade officern hånfullt. ‘Nå, vad vill ni mig?‘

»‘Jag skulle vilja, att ni hade tillfälle att komma och ta en liten promenad med mig.‘

»‘I morgon bittida, om ni så önskar, och då med största nöje!‘

»‘Nej, inte i morgon bittida, utan nu genast, med er tillåtelse.‘

»‘Om ni ovillkorligen fordrar det…»‘

»‘Ja, jag fordrar det.‘

»‘Låt oss då gå. Mina damer‘, sade officern, ‘låt inte störa er. Så fort jag hunnit döda den där herrn, är jag här igen för att avsluta andra versen.‘

»Vi gingo. Jag följde honom till Payennegatan, just till samma plats, där han året förut vid alldeles samma tid fällde det yttrande jag nyss talat om för dig. Det var ett härligt månsken. Vi drogo våra värjor, och i första utfallet dödade jag honom på fläcken.»

»Åh, tusan!» sade d'Artagnan.

»Och när damerna inte sågo sin sångare komma tillbaka», fortfor Aramis, »och man fann honom liggande på Payennegatan med ett ordentligt värjstyng genom kroppen, trodde man, att det var jag, som hade tygat till honom så där, och saken väckte stort uppseende. Jag blev således tvungen att för någon tid avstå från kaftanen. Athos, vars bekantskap jag gjorde just vid den tiden, och Porthos, som utom mina fäktlektioner lärde mig några djärva stötar, övertalade mig att anhålla om en musketöruniform. Konungen hade hållit mycket av min far, som stupade vid belägringen av Arras, och min ansökan beviljades. Du förstår således, att nu är ögonblicket inne för mig att återvända i kyrkans sköte.»

»Och varför nu mer än förut eller framdeles? Vad har då nu hänt dig, som leder dig på så stygga tankar?»

»Den där blessyren, min kära d'Artagnan, har varit mig en himmelens varning.»