Aramis smålog.
»Nej, jag skall skriva vers», sade han.
»Ja, parfymerad vers med samma doft som biljetten från kammarjungfrun hos fru de Chevreuse. Undervisa Bazin litet i verskonsten, det skall trösta honom. Men glöm inte att sitta till häst en smula var dag, det kommer att vänja dig vid ansträngningen.»
»Åh, var lugn för det», sade Aramis, »när du kommer tillbaka, skall jag vara färdig att följa dig.»
De togo farväl av varandra, och tio minuter därefter, sedan d'Artagnan rekommenderat sin vän åt Bazins och värdinnans omsorger, travade han på väg till Amiens.
Under vilka förhållanden skulle han återfinna Athos? Skulle han ens återfinna honom?
Han hade lämnat honom i en ganska kritisk belägenhet, Athos kunde mycket väl ha dukat under. Vid denna tanke mulnade hans uppsyn, han utstötte några suckar och uttalade tyst för sig själv några eder att hämnas.
Av alla hans vänner var Athos den äldsta och borde därför vara den, som stod honom minst nära i fråga om smak och sympatier. Likväl hyste han för denna adelsman en avgjord förkärlek. Athos’ nobla och förnäma utseende, de blixtar av själsstorhet, som emellanåt sprungo fram ur det dunkel, vari han frivilligt höll sig innesluten, den orubbliga jämnvikten i hans lynne, som gjorde honom till den godmodigaste kamrat i världen, hans ofta ansträngda, bitande munterhet, hans tapperhet, som skulle kunnat kallas blind, om den icke härlett sig från den sällsyntaste kallblodighet, alla dessa egenskaper väckte icke blott d'Artagnans aktning och vänskap, nej, ännu mer, de framkallade hans beundran.
Till och med ställd vid sidan av herr de Tréville, den eleganta och nobla hovmannen, kunde Athos, då han hade sina dagar av gott lynne, mycket väl uthärda jämförelsen. Han var av medelmåttig växt, och hans figur var så beundransvärt utvecklad och så väl proportionerad, att han mer än en gång vid sina tävlingar med Porthos besegrat denna jätte, vars kroppstyrka blivit till ett ordspråk bland musketörerna; hans huvud med de genomträngande ögonen, den raka näsan, hakan tecknad som hos Brutus, hade ett obeskrivligt uttryck av på en gång storhet och behag; hans händer, som han aldrig brydde sig om att vårda, utgjorde Aramis’ förtvivlan, han som slösade så mycken omsorg på sina med tillhjälp av mandelpasta och parfymerad olja;
