»Ack nej, ers nåd, vi voro inte allesammans i komplott, som ni snart skall få höra. Er herr vän — förlåt att jag inte nämner honom vid det högt ärade namn han utan tvivel bär, men vi känna det inte — försatte med två pistolskott två man ur stridbart skick och drog sig sedan tillbaka försvarande sig med sin värja, varvid han stympade ännu en av mitt folk och bedövade mig med ett slag med flata klingan i huvudet.»
»Men sluta då, bödel!» utbrast d'Artagnan. »Athos, hur gick det med Athos?»
»Då han drog sig tillbaka, som jag redan sagt ers nåd, fann han källardörren alldeles bakom sig, och som dörren stod öppen, ryckte han till sig nyckeln och stängde igen om sig innanför. Som man var säker på att få tag i honom där, lät man honom vara i fred.»
»Ja», sade d'Artagnan, »man ville inte direkt döda honom, man nöjde sig med att göra honom till fånge.»
»Rättvise Gud, göra honom till fånge, nådig herre? Det var han själv, som gjorde sig till fånge, det svär jag er, dock först sedan han gjort ett ordentligt arbete: en man dödad på fläcken, två andra svårt sårade. Den döde och de båda sårade fördes bort av sina kamrater, och inte ett ord har jag sedan hört varken om den ene eller andre. När jag själv kommit till sans igen, gick jag och sökte upp guvernören, talade om för honom allt vad som hänt och frågade, vad jag skulle göra med fången. Men herr guvernören såg ut som han fallit från skyarna, han svarade mig, att han var fullkomligt okunnig om allt detta, att de befallningar jag fått alls inte utgått från honom, och att om jag lät undfalla mig minsta ord till någon levande själ, att han haft något med det där galna uppträdet att skaffa, så skulle han låta hänga mig. Det ser ut som om jag misstagit mig, ers nåd, som om jag låtit dem anhålla orätt person och att den, som borde ha blivit fasttagen, hade kommit undan.»
»Men Athos?» utropade d'Artagnan, vars otålighet ökades av den likgiltighet myndigheterna visade för saken. »Athos, vad har det blivit av honom?»
»Som jag var angelägen att gottgöra min orättvisa mot fången», återtog värdshusvärden, »skyndade jag till källaren för att återge honom friheten, Ack, herre, det var inte längre en människa, det var en djävul! När jag sa' honom, att han var fri, förklarade han, att det var en snara, som man lade ut för honom, och att innan han ginge ut ur källaren, ville han ställa upp sina villkor. Jag sa honom helt
