och jag svarar för att om tio minuter skall man bära till er allt vad ni kunna önska.»
Engelsmännen bugade sig och gingo.
»Nu, när jag är ensam, min kära Athos», sade d'Artagnan, »hoppas jag du öppnar dörren för mig.»
»På ögonblicket», sade Athos.
Strax därpå hördes ett häftigt buller av undankastade vedknippor och gnisslande plankor; det var Athos’ vallar och bastioner, som den belägrade nu själv förstörde.
Ögonblicket därpå öppnades dörren på glänt och Athos stack ut sitt bleka huvud för att med en hastig blick undersöka omgivningen.
D'Artagnan skyndade fram och omfamnade honom ömt, därpå ville han draga honom med sig upp ur denna fuktiga håla, men då först märkte han, att Athos vacklade.
»Du är sårad?» sade han.
»Jag? Inte det minsta, jag är stupfull, det är alltsammans, och aldrig har väl någon människa gjort mera för den saken än jag. Vid Gud, min kära värdshusvärd, måste inte jag för min del ha druckit minst hundrafemtio buteljer.»
»Gud förbarme sig!» skrek värden. »Om drängen bara druckit hälften så mycket som hans husbonde, så är jag ruinerad.»
»Grimaud är en väluppfostrad betjänt, han skulle inte tilllåtit sig samma levnadsvanor som jag; han har bara druckit ur fatet… Men tyst, jag tror han glömt att sätta i svickan — hör ni, hur det rinner!»
D'Artagnan brast ut i ett gapskratt, som förvandlade värdens frossa till brinnande feber.
Samtidigt blev Grimaud i sin tur synlig bakom sin husbonde med karbinen på axeln, och med darrande huvud liksom de berusade statyerna på Rubens’ tavlor. Han var genomdränkt både fram och bak av en fet vätska, som värden snart kände igen som sin bästa olivolja.
Tåget gick genom stora salen och in i värdshusets bästa rum, som d'Artagnan egenmäktigt tog i besittning.
Under tiden rusade värden och värdinnan med var sin lykta ned i källaren, som så länge varit stängd för dem och där en fasansfull syn väntade dem.
Bakom de befästningar, som Athos gjort bräsch i för att komma ut och som bestodo av vedknippor, plankor och tomfat uppstaplade efter den strategiska, konstens alla regler, såg man här och där, simmande i pölar av olja och vin, benen efter alla de uppätna skinkorna, medan en massa sön-
