derslagna buteljer lågo kringströdda över hela det vänstra hörnet av källaren, och ett fat, vars kran lämnats öppen, genom denna öppning förlorade de sista dropparna av sitt blod. Förstörelsens och dödens bild, såsom antikens skald säger, härskade där som över ett slagfält.
Av femtio i taket upphängda korvar återstodo knappt tio.
Då uppfylldes källarvalven av värdens och värdinnans tjut, så att själva d'Artagnan kände sig rörd därav. Athos vände icke ens på huvudet.
Men på smärtan följde raseriet. Värden beväpnade sig med ett stekspett och rusade i sin förtvivlan in i det rum, dit de båda vännerna hade dragit sig undan.
»Hit med vin!» ropade Athos, då han såg värden komma.
»Vin?» skrek värden bestört, »vin? Men ni har ju druckit upp för över hundra pistoler för mig. Jag är en förlorad och ruinerad människa!»
»Det vet jag visst!» sade Athos. »Vi ha pinats av ständig törst, ser ni.»
»Om ni ändå hade nöjt er med att dricka, men ni har slagit sönder alla buteljerna.»
»Ni skuffade mig på en hög, som ramlade ner. Det är ert eget fel.»
»All min olja är förstörd!»
»Olja är en utmärkt balsam för sår, och den stackars Grimaud måste naturligtvis sköta om dem ni givit honom.»
»Alla mina korvar äro uppätna!»
»Det är så ofantligt med råttor i er källare.»
»Men ni ska' få betala mig för allt det här!» skrek värden ursinnig.
»Oförskämda slyngel!» sade Athos och reste sig; men han föll genast ned igen, han hade redan gjort sitt yttersta kraftprov. D'Artagnan kom till hans hjälp, i det han höjde sitt ridspö.
Värden tog ett steg tillbaka och började gråta.
»Detta skall lära er», sade d'Artagnan, »att vara litet artigare mot de gäster Gud sänder er.»
»Gud? Säg satan!»
»Min kära vän», sade d'Artagnan, »om ni fortsätter med att pina våra örhinnor, så ska vi alla fyra stänga in oss i er källare och se till om förödelsen verkligen är så stor, som ni säger.»
»Nåja, mina herrar», sade värden, »jag har orätt, jag erkänner det, men ingen synd, som ej kan förlåtas. Ni äro
