»Och glöm inte», sade d'Artagnan, »att ta upp fyra buteljer av samma sort åt de båda engelsmännen.»
»Och nu, medan vi vänta på vinet», sade Athos, »så berätta mig, d'Artagnan, vad som blivit av de andra. Låt höra!»
D'Artagnan berättade, hur han hade funnit Porthos i sängen, med ett vrickat knä, och Aramis vid ett bord, mellan två teologer. Just som han slutade, kom värden in med de begärda buteljerna och en skinka, som lyckligt nog inte hade varit upphängd i källaren.
»Det är bra», sade Athos och slog i sitt och d'Artagnans glas, »nu har jag reda på Porthos och Aramis, men du själv, min vän, hur är det med dig och vad har hänt dig personligen? Jag tycker du ser så dyster ut.»
»Ack», sade d'Artagnan, »det är därför att jag är den olyckligaste av oss fyra!»
»Du olycklig, d'Artagnan!» sade Athos. »Låt höra på vad sätt du är olycklig? Säg mig det.»
»Sedan», sade d'Artagnan.
»Sedan! Och varför sedan? Därför att du anser mig vara drucken, d'Artagnan? Men märk väl, jag har aldrig tankarna klarare än då jag druckit. Tala därför, jag är idel öra.»
D'Artagnan talade om sitt äventyr med fru Bonacieux.
»Lappri, allt det där, bara lappri!»
Det var Athos’ vanliga slagord.
»Du säger alltid lappri om sådana saker, min kära Athos», sade d'Artagnan, »men det anstår dig ganska illa, som aldrig själv älskat.»
Athos’ halvslocknade blick flammade till, men det var endast en blixt, den blev åter grumlig och svävande som förut.
»Det är sant», sade han lugnt, »jag har aldrig älskat, jag.»
»Du ser således, stenhjärta», sade d'Artagnan, »att du gör orätt i att vara hård mot oss, veka hjärtan.»
»Veka hjärtan, brustna hjärtan», sade Athos.
»Vad är det du säger?»
»Jag säger, att kärleken är ett lotteri, där den, som vinner, vinner döden. Du är mycket lycklig, som förlorat, tro mig, min kära d'Artagnan! Och om du vill höra ett råd av mig, så förlora alltid.»
»Hon tycktes älska mig så varmt.»
»Hon tycktes, ja.»
»Å, hon älskade mig verkligen!»
»Barn! Det finns inte en man, som ej trott liksom du,
