genom sin fanatism voro för Ludvig XIII vad hans s. k. ordinarie voro för Henrik III och det skotska gardet för Ludvig XI.
Kardinalen å sin sida ville i detta fall icke vara sämre än konungen. När han såg, med vilken fruktansvärd elitkår Ludvig XIII omgav sig, ville denna andra eller, rättare sagt, första konung av Frankrike ha sitt garde även han. Han hade således sina musketörer, liksom Ludvig XIII hade sina, och man såg dessa rivaliserande makter från alla Frankrikes provinser och till och med från främmande länder draga till sig män ryktbara för sitt sätt att hantera värjan. Också hände det ofta, att Richelieu och Ludvig XIII vid sina schackpartier om aftnarna råkade i dispyt om sina tjänares förtjänster. Var och en prisade de sinas mod och hållning, och allt under det de högt uttalade sig mot dueller och överfall, uppeggade de dem tyst att slåss och kände verklig förtret eller omåttlig glädje över de sinas nederlag eller seger. Så påstås åtminstone i memoarerna efter en man, som var med i några av dessa nederlag och i många av segrarna.
Tréville hade uppfattat sin herres svaga sida, och det var denna klokhet han hade att tacka för sin långvariga och beständiga gunst hos en konung, som just icke gjort sig känd för någon synnerlig trofasthet i sin vänskap. Han lät sina trupper paradera för kardinal Armand Duplessis med en gycklande min, så att hans eminens’ grå mustascher reste sig av förargelse. Tréville förstod beundransvärt denna tids sätt att föra krig, då man levde på sina landsmäns bekostnad, när man icke levde på fiendens; hans soldater utgjorde en legion av vilda satar, som icke lydde någon annan än honom. Fullkomligt ogenerade i sitt sätt att uppträda, livade av druvans safter, med många skråmor, spridde konungens eller, rättare sagt, herr de Trévilles musketörer sig på värdshusen, promenaderna, de offentliga spelen, skreko och väsnades, snodde mustascherna och läto värjorna skramla och funno sitt största nöje i att förarga kardinalens gardister, var helst de träffade dem; de drogo blankt mitt på gatan under tusen skämt, dödades ibland, men voro i så fall säkra att bli begråtna och hämnade, dödade ofta och kunde då vara säkra på att icke behöva multna i fängelset, så länge herr de Tréville fanns där att reklamera dem. Också sjöngs herr de Trévilles lov i alla tonarter av dessa män, som avgudade honom och, hur stora vildhjärnor de än voro, dar-
