»5agt och gjort och jag förlorade hästen. Men kan du tänka dig», fortfor Athos, »jag vann igen sadelmunderingen.»
D'Artagnan gjorde en tämligen sur min.
»Jag tror det förargar dig?» ”sade Athos.
»Ja, det måste jag tillstå», sade d'Artagnan; »den där hästen skulle tjäna oss till igenkänningstecken på en bataljdag, det var en underpant, ett minne. Du har handlat orätt, Athos.»
»Ja, men kära vän, sätt dig in i min belägenhet», sade musketören; »jag hade dödligt tråkigt, och dessutom, på min ära, jag tycker inte om engelska hästar. Och gäller det bara att bli igenkänd av någon, så är ju sadeln tillräcklig, den är minsann igenkännlig nog. Vad hästen beträffar, hitta vi väl alltid på någon ursäkt för hans försvinnande. För fan, en häst är ju dödlig! Låt oss antaga, att min fått rots eller springorm.»
D'Artagnan ville icke klarna upp.
»Det är ledsamt», fortfor Athos, »att du tycks hålla så mycket på de där hästarna, för ännu är det inte slut på min historia.»
»Vad har du då gjort vidare?»
»Sedan jag förlorat min häst på nio mot tio, ett vackert kast, kom jag på den tanken att spela på din.»
»Jaså, men jag hoppas det stannade vid tanken?»
»Visst inte, jag satte den genast i verket.»
»Åh, har man hört!» sade d' Artagnan orolig.
»Jag spelade, och jag förlorade.»
»Min häst?»
»Din häst, ja; sju mot åtta; det felades bara ett enda öga…»
»Athos, du är inte vid ditt fulla förstånd, det är då säkert!»
»Min vän, det skulle du ha sagt mig i går, då jag berättade mina dumma historier, men inte i dag. Jag förlorade således hästen med sadel och all möjlig utrustning.»
»Men det är ju förskräckligt!»
»Vänta då, ännu är det inte slut. Jag skulle vara en utmärkt spelare, om jag bara inte vore så envis, men jag är envis, alldeles som när jag dricker. Nå, jag envisades således…»
»Men vad kunde du nu spela bort, du hade ju ingenting kvar?»
»Jo, jo, min vän, vi hade ju den där diamanten kvar, som blixtrar på ditt finger och som jag lade märke till i går.»
