»Våra villkor voro ju: ingen revansch, som ni själv torde komma ihåg.»
»Mycket rätt; hästen skall utlämnas till er betjänt.»
»Ett ögonblick», sade Athos, »med er tillåtelse anhåller jag att få säga ett ord till min vän här.»
»Var så god.»
Athos tog d'Artagnan avsides.
»Nå, vad vill du mig vidare, frestare?» frågade d'Artagnan. »Du vill att jag skall spela mera, inte sant?»
»Nej, jag vill, att du skall reflektera.»
»Vad då på?»
»Du tänker ta igen hästen, inte så?»
»Jo visst.»
»Du gör orätt, jag skulle i ditt ställe hellre ta de hundra pistolerna; som du vet, spelade du om munderingarna mot hästen eller hundra pistoler, efter behag.»
»Ja.»
»Jag skulle ta de hundra pistolerna.»
»Och jag, jag tar hästen.»
»Jag säger dig ännu en gång, du gör orätt. Vad ska vi två göra med en häst? Jag kan inte rida bakom dig på länden, vi skulle se ut som sagans två Haimonssöner, som förlorat sin bror; och inte heller kan du vilja förödmjuka mig genom att stoltsera bredvid mig på din präktiga stridshäst. Jag skulle utan ett ögonblicks tvekan ta de hundra pistolerna, vi behöva pengar för att komma tillbaka till Paris.»
»Jag håller mycket på denna häst, Athos.»
»Och det gör du orätt i, min vän. En häst kan snubbla och skava skinnet av. benen, en häst kan äta i en krubba, där en rotsbesmittad häst ätit förut, och på det sättet är hästen förlorad eller också de hundra pistolerna; för övrigt måste ju herrn föda hästen, under det tvärtom hundra pistoler föda herrn.»
»Men på vad sätt ska vi komma tillbaka till Paris?»
»På vår betjänters hästar, för tusan! Man skall ändå alltid på vår min och hållning se, att vi äro män av stånd.»
»Vilken vacker figur vi komma att göra på våra krakar, medan Aramis och Porthos tumla om med sina ståtliga springare!»
»Aramis och Porthos!» utbrast Athos och började skratta.
»Vad menar du?» frågade d'Artagnan, som icke kunde förstå sin väns munterhet.
»Det är bra, det är bra, låt oss fortsätta», sade Athos.
