29.
PÅ JAKT EFTER UTRUSTNING
Den mest bekymrade av de fyra vännerna var helt visst d'Artagnan, ehuru han i sin egenskap av volontär vid gardet var bra mycket lättare att utrusta än herrar musketörer, som voro förnäma herrar; men vår unga gaskognare var, som man redan kunnat finna, av en mycket omtänksam och nästan girig karaktär och med allt detta — sådana kunna motsatserna vara — fåfäng ända därhän att kunnas tävla med själva Porthos. Till detta fåfängans bekymmer kom i närvarande stund hos d'Artagnan även en mindre egoistisk oro. Vilka efterforskningar han än anställt efter fru Bonacieux, hade det icke lyckats honom att få några underrättelser om henne. Herr de Tréville hade talat med drottningen om henne, men drottningen visste icke, var hon fanns, och hade lovat att låta söka efter henne. Men detta löfte var mycket obestämt och kunde icke lugna d'Artagnan särdeles mycket.
Athos lämnade icke sitt rum; han hade föresatt sig att icke taga ett steg för sin utrustning.
»Det återstår oss fjorton dagar», sade han till sina vänner; »nåväl, om jag inte inom dessa fjorton dagar funnit något eller, snarare, om inte något kommit hit och funnit mig, så kommer jag, eftersom jag är för god katolik att skjuta mig för pannan, att söka ett ordentligt gräl med fyra av kardinalens gardister: eller med åtta engelsmän och att slåss så länge, tills en av dem dödar mig, vilket i betraktande av mängden inte gärna kan förfela att inträffa. Man kommer då att säga, att jag dött för min konung, och jag har då gjort min tjänst utan att behövt skaffa mig någon utrustning.»
Porthos fortfor att gå fram och tillbaka, med händerna på ryggen och nickande, i det han sade:
»Jag skall fullfölja min idé.»
Aramis, bekymrad och illa friserad, sade ingenting.
Av dessa sorgliga detaljer kan man se, att misströstan rådde inom förbundet.
Betjänterna å sin sida delade, liksom Hippolytos’ hästar,
