blick att fladdra omkring åt alla håll. Det var tydligt, att detta endast var ett konstgrepp, som på det högsta retade damen i svarta huvan, ty hon bet sig i läpparna, så att de blödde, kliade sig på nässpetsen och skruvade sig oroligt på sin bänk.
När Porthos såg detta, vred han på nytt upp sina mustascher, drog för andra gången ned pipskägget och började göra tecken åt ett vackert fruntimmer, som satt nära koret, och som icke blott var vacker, utan också efter all sannolikhet en förnäm dam, ty hon hade bakom sig en negergosse, som burit den kudde, på vilken hon knäböjde, samt en kammarjungfru, som höll den vapenprydda väskan, avsedd att förvara bönboken, i vilken hon läste sin mässa.
Damen i svarta huvan följde Porthos’ blickar på alla deras irrfärder och märkte, att de stannade på damen med sammetskudden, negerpojken och kammarjungfrun.
Under tiden fortfor Porthos att hålla väl ihop sitt spel: det var ett plirande med ögonen, fingrar lagda på läpparna, mördande småleenden, som verkligen mördade den försmådda skönheten.
Också utstötte hon under formen av ett mea culpa (katolsk syndabekännelse), och i det hon slog sig för bröstet, ett så högljutt »hm!» att alla människor, till och med damen med röda kudden, vände sig om mot henne. Porthos höll i sig, han hade nog förstått meningen, men han låtsade icke höra.
Damen med röda kudden gjorde stor effekt på damen med svarta huvudbonaden, ty hon var mycket vacker och kunde vara en farlig rival; hon gjorde stor effekt på Porthos, som fann henne vackrare än den svarta damen, och hon gjorde stor effekt på d'Artagnan, som i henne kände igen damen från Meung, från Calais och från Dover, damen som hans okända fiende, mannen med ärret på kindbenet, hade titulerat mylady.
Utan att förlora damen med röda sammetskudden ur sikte fortfor d'Artagnan att observera Porthos’ manöver, som roade honom mycket; han trodde sig kunna gissa, att damen i svarta huvan var fru prokuratorskan vid Oursgatan, så mycket mera som kyrkan Saint-Leu icke låg särdeles långt från denna gata.
Därav drog han då även den allmänna slutsatsen, att Porthos sökte taga revansch för sitt nederlag i Chantilly, då prokuratorskan visat sig så omedgörlig i fråga om att lossa på pungen.