Men mitt i allt detta såg d'Artagnan även mycket väl, att icke ett enda ansikte besvarade Porthos’ galanterier, Det var ingenting annat än rena inbillningsfoster; men även för en verklig kärlek, en verklig svartsjuka, finns det väl någon annan verklighet än inbillningsfoster?
Predikan var slut; prokuratorskan gick fram till vigvattenskärlet, Porthos förekom henne, och i stället för att doppa endast ett finger stack han ned hela handen. Prokuratorskan smålog, ty hon trodde, att det var för hennes skull som Porthos gjorde sig besvär; men hon blev hastigt och grymt tagen ur denna sin villfarelse, ty då hon var endast tre steg från honom, vände han bort huvudet och fäste blicken envist på damen med röda kudden, som hade stigit upp och nalkades, åtföljd av sin negergosse och sin kammarjungfru.
När damen med röda kudden var alldeles inpå Porthos, drog han sin drypande hand ur vigvattenskärlet, den sköna gudfruktiga vidrörde med sina smala fina fingrar helt lätt Porthos’ stora hand, gjorde småleende korstecknet och gick ut ur kyrkan.
Detta var för mycket för prokuratorskan; hon tvivlade icke längre på, att Porthos och denna dam hade någon kärleksintrig tillsammans. Hade hon varit en förnäm dam, skulle hon svimmat, men som hon bara var en prokuratorsfru, nöjde hon sig med att med koncentrerat raseri säga till musketören:
»Nå, herr Porthos, bjuder ni inte mig litet vigvatten också?»
Porthos gjorde vid ljudet av denna röst ett språng, som kunnat anstå en man, som vaknat efter en sömn på hundra år.
»Fru… fru Coquenard!» utropade han, »är det verkligen ni? Hur mår er man, den kära herr Coquenard? Är han ännu lika sniken? Var har jag då haft mina ögon, som inte ens sett till er under de två timmar predikan varat?»
»Jag satt bara ett par steg från er», svarade prokuratorskan, »men ni märkte mig inte, därför att ni inte hade ögon för någon annan än den där vackra damen, som ni nyss gav vigvatten.»
Porthos låtsades bli förlägen.
»Åh», sade han, »märkte ni…»
»Man skulle väl vara blind för att inte märka det.»
»Ja», sade Porthos vårdslöst, »det är en hertiginna bland mina väninnor, som jag har mycket svårt att få träffa, därför att hennes man är så svartsjuk, och som låtit mig veta,
