Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/329

Den här sidan har korrekturlästs

och jag kommer att bli förskräckligt upptagen av min utrustning. Dessutom måste jag göra en resa hem till min familj, djupt inne i Bretagne, för att skaffa mig den nödvändiga summan för min avfärd till kriget.»

Porthos iakttog hos sin följeslagerska en sista strid mellan kärleken och girigheten.

»Och som», fortfor han, »hertiginnan, som ni såg i kyrkan, har sina gods liggande i närheten av mina, så komma vi att resa tillsammans. Som ni vet, förefalla resorna bra mycket kortare, då man gör dem på två man hand.»

»Ni har således inga vänner i Paris, herr Porthos?» sade prokuratorskan.

»Jag trodde mig ha det», sade Porthos och återtog sin melankoliska min, »men jag har tydligt sett, att jag misstagit mig.»

»Ni har sådana, herr Porthos, ni har sådana!» sade prokuratorskan med en iver, som förvånade henne själv. »Kom och hälsa på oss i morgon. Ni är en son till min tant och alltså min kusin, ni kommer från Noyon i Picardie, ni har flera processer i Paris men ingen prokurator. Kan ni komma ihåg allt det där?»

»Fullkomligt, fru Coquenard.»

»Kom vid middagstiden.»

»Utmärkt!»

»Och stå på er inför min man, som är listig nog trots sina sjuttiosex år.

»Sjuttiosex år! Det var en vacker ålder», sade Porthos.

»En hög ålder, menar ni väl, herr Porthos. Också kan den stackars kära mannen vilken stund som helst göra mig till änka», fortfor prokuratorskan och kastade en betydelsefull blick på Porthos. »Lyckligtvis ha vi inbördes testamente, så att den överlevande maken ärver allt.»

»Alltsammans?» frågade Porthos.

»Ja, alltsammans.»

»Ni är en förutseende kvinna, det ser jag, min kära fru Coquenard»», sade Porthos och tryckte ömt prokuratorskans hand.

»Vi äro således försonade, min kära herr Porthos?» frågade hon i kärvänlig ton.

»För hela livet», svarade Porthos i samma ton.

»Farväl då, ni förrädare!»

»Farväl, ni glömska varelse!»

»Vi träffas i morgon, min ängel!»

»Ja, i morgon, mitt livs flamma!»