bud till herr de Tréville från sina herrar. I väntrummet, på långa, i krets uppställda bänkar, väntade de utkorade, det vill säga de som voro kallade. Ett ständigt sorl rådde där från morgon till kväll, medan herr de Tréville i sitt bredvid belägna kabinett tog emot besök, åhörde klagomål, utdelade befallningar och, liksom konungen på sin balkong i Louvren, endast behövde ställa sig vid fönstret för att mönstra manskap och vapen.
Den dagen, då d'Artagnan infann sig, var samlingen imponerande, allra helst för en nykommen landsortsbo; det var visserligen sant, att denna landsortsbo var gaskognare och att i synnerhet på denna tid d'Artagnan landsmän hade rykte om sig att inte så lätt låta förbrylla sig. Och sannerligen fanns icke här mycket, som kunde förbrylla en. Då man väl kommit igenom den massiva porten, nitad med långa spikar med fyrkantiga huvuden, befann man sig mitt bland en hop beväpnade män, som uppfyllde hela gården, pratande, grälande och skämtande sins emellan. För att bana sig väg genom hela denna fram och tillbaka böljande folkhop måste man vara antingen officer, en hög herre eller en vacker kvinna.
Det var således mitt i denna larmande hop som den unga mannen trängde sig fram med bultande hjärta, hållande sin långa värja tätt utefter sina magra ben och en hand på hattbrättet, med det halva leendet hos den förlägna landsortsbon, som försöker att se obesvärad ut. När han väl passerat en grupp, andades han friare, men han förstod, att man vände sig om för att betrakta honom, och för första gången i sitt liv fann d'Artagnan, som dittills haft en ganska hög tanke om sin egen person, sig själv löjlig.
När han kom fram till trappan, blev det ännu värre; där stodo på de nedersta trappstegen fyra musketörer, som roade sig med följande lek, medan tio eller tolv av deras kamrater nere på avsatsen väntade på sin tur att få deltaga i leken.
En av dem, som stod ett par trappsteg högre upp med dragen värja i handen, hindrade eller försökte åtminstone att hindra de tre andra att komma upp. Dessa tre fäktade mot honom och svängde tappert sina värjor. D'Artagnan tog först deras värjor för floretter och trodde, att de voro försedda med knappar, men han märkte snart av åtskilliga skråmor, att varje vapen tvärtom var så skarpt och vasst man kunde önska, och vid varje sådan skråma skrattade
