Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/331

Den här sidan har korrekturlästs

»Vilka hästar?» frågade Athos.

»Två stycken, som herr de Tréville lånar mig till en promenad och med vilka jag ämnar göra en tur till Saint Germain.»

»Och vad skall du göra i Saint-Germain?» frågade Athos vidare.

Då berättade d'Artagnan för honom om sammanträffandet i kyrkan och att han återfunnit det där fruntimret, som tillika med adelsmannen i svarta kappan och ärret på kindbenet ständigt sysselsatte hans tankar.

»Det vill säga att du är kär i henne, liksom du var det i fru Bonacieux», sade Athos och höjde föraktfullt på axlarna, som om han känt medömkan med den mänskliga svagheten.

»Jag? Nej, visst inte!» utropade d'Artagnan; »jag är bara nyfiken att genomtränga den hemlighetsfullhet, som hon omger sig med. Jag vet inte varför, men jag har fått för mig, att denna kvinna, hur okänd hon än är för mig och jag för henne, kommer att ha något inflytande på mitt liv.»

»Du har verkligen rätt», sade Athos, »jag känner inte en enda kvinna, som är värd att söka efter, sedan hon försvunnit. Fru Bonacieux är försvunnen, så mycket sämre för henne, om hon kommer till rätta igen.»

»Nej, Athos, nej, du misstar dig», sade d'Artagnan; »jag älskar min stackars Constance mer än någonsin, och om jag visste var hon finns, så skulle jag skynda dit och rycka henne ur hennes fienders händer, om det så vore vid världens ända. Men jag vet ingenting, alla mina efterspaningar ha varit fruktlösa. Vad vill du man skall göra, man måste ju förströ sig.

»Förströ dig då med mylady, min kära d'Artagnan, jag önskar det av allt mitt hjärta, om det kan roa dig.»

»Hör på, Athos», sade d'Artagnan, »i stället för att sitta instängd här som om du vore i arrest, så stig till häst och gör en promenadritt med mig till Saint-Germain.»

»Min vän», svarade Athos, »jag rider mina egna hästar, när jag har några, varom icke går jag till fots.»

»Ja, men jag», svarade d'Artagnan småleende åt Athos’ misantropiska svar, som om det kommit från en annan, säkert skulle ha sårat honom, »jag är mindre stolt än du, jag rider på vad jag kan komma över. Alltså farväl, min kära Athos.»

»Farväl», sade musketören och gav Grimaud ett tecken att draga upp den nya butelj han satt fram.