Athos begärde genom tecken en ny butelj av Grimaud.
D'Artagnan åter gjorde inom sig upp en liten plan, vars utförande vi längre fram få bevittna och som lovade honom något angenämt äventyr, åtminstone såg det så ut av de småleenden, som emellanåt drogo över hans ansikte och lyste upp dess grubblande uttryck.
31.
ENGELSMAN OCH FRANSMÄN
På utsatt tid begåvo sig de fyra vännerna, åtföljda av sina fyra betjänter, bakom Luxembourg till en inhägnad plats, upplåten till getbete. Athos gav getvaktaren en slant, för att han skulle draga sig undan. Betjänterna befalldes att hålla vakt.
Snart nalkades en tyst skara helt försiktigt inhägnaden, gick in dit och fram till musketörerna; därpå presenterade de sig enligt bruket på andra sidan Kanalen.
Engelsmännen voro allesammans personer i den högsta samhällsställning, deras motståndares namn utgjorde således för dem icke blott en anledning till förvåning utan även till oro.
»Men med allt detta», sade lord Winter, då han fått höra de tre vännernas namn, »veta vi ju ändå inte, vilka ni äro, och vi slåss inte med personer, som uppträda under sådana namn; det är ju herdenamn, mina herrar.»
»Också, som ni väl kan tänka, mylord, är det endast lånade namn», sade Athos.
»Vilket endast inger oss så mycket större längtan att lära känna de verkliga namnen», svarade engelsmannen.
»Men ni har ju spelat med oss utan att veta våra namn, sade Athos, »och det är så att ni vunnit våra hästar.»
»Det är sant, men då riskerade vi endast våra pengar, den här gången riskera vi våra liv. Man spelar med hela världen, men man slåss endast med sina likar.»
Alldeles riktigt», sade Athos. Och han tog den av de fyra engelsmännen, som han skulle slåss med, avsides och sade honom sitt namn helt sakta. Porthos och Aramis gjorde på samma sätt.
»Är detta nog för er», frågade Athos sin motståndare,
