ingav musketören en varm tacksamhetskänsla mot prokuratorskan.
Snart slog middagstimmen. Man gick ut i matsalen, ett stort, mörkt rum, som låg mittemot köket.
Skrivarna, som tycktes ha vädrat några ovanliga dofter i huset, infunno sig med militärisk punktlighet, bärande sina taburetter och alldeles färdiga att slå sig ned. Man såg dem på förhand röra käkarna med fruktansvärt glupande förutsättningar.
»För tusan», tänkte Porthos med en blick på de tre utsvultna, ty springpojken fick naturligtvis icke vara med om äran att sitta vid ämbetsmannens bord, »i min kusins ställe skulle jag inte ha sådana där storätare i min tjänst. Man kunde tro dem vara skeppsbruntna, som inte ätit på sex veckor.»
Mäster Coquenard kom in, skjuten på sin rullstol av fru Coquenard, som Porthos i sin tur skyndade till hjälp att rulla hennes man fram till bordet. Knappt hade han kommit in, förrän han började vädra och röra käkarna på samma sätt som hans skrivare.
»Åh! Åh!», sade han, »det där var en soppa, som är inbjudande.»
»Vad fan vädra de för ovanligt i den där soppan?» tänkte Porthos vid anblicken av en blek buljong, rikligt tilltagen, men alldeles utan ögon och på vars yta några brödkanter simmade som enstaka öar i en arkipelag.
Fru Coquenard smålog, och på ett tecken av henne fingo alla brått att slå sig ned.
Mäster Coquenard serverades först, sedan Porthos; därpå fyllde fru Coquenard sin tallrik och delade ut brödtärningar utan buljong åt de otåliga skrivarna.
I samma ögonblick sprang dörren till matsalen knarrande upp av sig själv, och genom de på glänt stående flygeldörrarna såg Porthos den lilla springpojken, som då han icke fick deltaga i festmåltiden, åt sitt bröd vid det dubbla oset från köket och matsalen.
Efter soppan kom tjänstflickan in med kokt höna, en läckerhet, som kom bordsgästernas ögonlock att spärras upp till den grad, att de tycktes nära att sprängas.
»Det syns att du är släktkär, min vän», sade prokuratorn med ett nästan tragiskt småleende till sin hustru; »det här är alldeles säkert en artighet, som du velat visa din kusin.»
Den stackars hönan var mager och betäckt av ett av dessa tjocka, ruggiga skinn, som benen aldrig kunna tränga
