inte hade hoppet att tillsammans med fru Coquenard få titta in i hennes mans kassaskåp!»
Mäster Coquenard kände nu efter alla delikatesserna vid en måltid som denna, som han kallade ett överdåd, behov av att ta sig en middagslur. Porthos hoppades, att detta skulle äga rum genast under pågående session och på stället, men den fördömda prokuratorn ville icke höra på det örat; man måste rulla in honom i hans rum, och han gav sig icke, förrän man ställt stolen framför hans skåp, på vars list han till yttermera visso satte fötterna.
Prokuratorskan förde Porthos med sig in i ett angränsande rum, och man började avhandla grundvillkoren för en försoning.
»Ni kan mycket väl komma och äta middag tre gånger i veckan», sade fru Coquenard.
»Tack», svarade Porthos, »men jag vill inte missbruka er godhet. Dessutom måste jag tänka på min utrustning.»
»Ja, det är sant», sade prokuratorskan suckande…» den där olycksaliga utrustningen!»
»Ack ja», sade Porthos, »det är just den!»
»Men vari består då en sådan utrustning hos er musketörer, herr Porthos?»
»Å, av en massa saker», sade Porthos; »musketörerna äro, som ni vet, en elitkår, och de behöva en mängd saker, som inte fordras för gardena eller schweizarna.»
»Ja, men räkna ändå upp för mig…»
»Jo, det kan gå till…», började Porthos, som hellre ville tala om det hela än detaljerna.
»Till hur mycket?» frågade hon; »jag hoppas, att det inte överstiger…» Hon tystnade, hon kunde icke få fram ordet.
»Ånej», sade Porthos, »det överstiger inte tvåtusen femhundra livres; jag tror till och med, att med mycken sparsamhet skulle jag kunna reda mig med tvåtusen.»
»Store Gud, tvåtusen livres!» utropade hon; »men det är ju en hel förmögenhet.»
Porthos gjorde en högst uttrycksfull grimas, och fru Coquenard begrep den fullkomligt.
»Jag bad att få veta litet detaljer», sade hon, »därför att som vi ha mycket släktingar och klienter bland köpmännen, så är jag nästan säker på att kunna få sakerna dubbelt billigare än ni kan köpa dem själv.»
»Aha», sade Porthos, »var det detta ni ville säga?»
»Ja, bästa herr Porthos. Så till exempel, behöver ni inte först och främst en häst?»
