den mulåsna, som skulle få den äran att bära Porthos och Mousqueton till ärans fält.
Sedan dessa villkor blivit framställda, tog Porthos avsked av fru Coquenard. Hon ville nog gärna hålla honom kvar, i det hon gjorde ljuva miner mot honom; men Porthos skyllde på tjänstens fordringar, och prokuratorskan måste vika för konungen.
Musketören kom hem till sig med en hunger, som försatte honom i högst uselt lynne.
33.
KAMMARJUNGFRUN OCH MATMODERN
Emellertid blev d'Artagnan, som vi redan berättat, trots sitt samvetes högljudda invändningar och Athos’ kloka råd, för varje stund allt mer och mer förälskad i mylady; också försummade han icke att varje dag infinna sig och ägna henne en hyllning, som den äventyrslystna gaskognaren var övertygad om att hon icke kunde undgå att förr eller senare besvara.
En afton, då han infann sig med näsan i vädret och lätt på foten som en man, som väntar sig ett guldregn, mötte han kammarjungfrun i inkörsporten; men denna gång nöjde sig icke den vackra Ketty med att snudda vid honom i förbifarten, utan fattade helt sakta hans hand.
»Gott», tänkte d'Artagnan, »hon har något bud till mig från sin matmor; hon kommer förmodligen för att underrätta mig om något möte, som man inte vågat muntligen lova mig.»
Och han betraktade det vackra barnet med den mest segervissa min han kunde antaga.
»Jag skulle bra gärna vilja säga er ett par ord, herr chevalier», stammade den vackra kammarjungfrun.
»Tala, mitt barn, tala», sade d'Artagnan, »jag hör dig.»
»Här går det inte an, ty vad jag har att säga er, är alldeles för långt och framför allt alldeles för hemligt.»
»Nå, men hur ska vi då göra?»
»Om herr chevaliern ville följa med mig», sade Ketty blygsamt.
»Vart du vill, mitt vackra barn.»
