Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/355

Den här sidan har korrekturlästs

»Till mig?» sade d’Artagnan ivrigt ryckande till sig biljetten.

»Nej, till en annan.»

»Till en annan?»

»Ja.»

»Hans namn, hans namn?» utropade d’Artagnan.

»Läs adressen.»

»Herr greve de Wardes!»

Minnet av vad som tilldragit sig i Saint-Germain, den biljett Ketty då hade att lämna fram, stod genast för den inbilske gaskognaren; med en rörelse snabb som tanken slet han sönder kuvertet, trots det skrik Ketty uppgav, då hon såg vad han ämnade göra eller snarare vad han gjorde.

»Ack, min Gud, herr chevalier», sade hon, »vad gör ni?»

»Jag, ingenting!» svarade d'Artagnan och läste följande:


»Ni har icke svarat på mitt första brev; är ni då sjuk ännu, eller har ni kanske glömt de blickar ni gav mig på hertiginnan de Guises bal? Ni har nu ett tillfälle, greve, låt det inte gå er ur händerna!»


D'Artagnan bleknade; han var sårad i sin egenkärlek, han trodde sig sårad i sin kärlek.

»Stackars kära herr d’Artagnan», sade Ketty i en ton full av medlidande och tryckte åter den unga mannens hand.

»Du beklagar mig, min snälla flicka», sade d'Artagnan.

»Ack ja, av allt mitt hjärta, ty jag vet vad kärlek vill säga, jag!»

»Du vet, vad kärlek vill säga?» sade d’Artagnan och betraktade henne för första gången med en viss uppmärksamhet.

»Ack ja!»

»Nåväl, då skulle du, i stället för att beklaga mig, göra bättre i att hjälpa mig att hämnas på din matmor.»

»Och vad slags hämnd skulle ni vilja ta på henne?»

»Jag skulle vilja triumfera över henne, intaga min rivals ställe.»

»Det kommer jag aldrig att hjälpa er till, herr chevalier!» sade Ketty häftigt.

»Och varför det?» frågade d’Artagnan.

»Jo, av två skäl.»

»Vilka då?»

»Det första är, att min matmor aldrig kommer att älska er.»