utanpå denna rock ett präktigt axelgehäng, broderat med guld och som glänste som glittret på vattnet i starkt solsken. En lång kappa av karmosinröd sammet föll behagfullt ned från hans axlar och blottade endast framtill det praktfulla gehänget, vid vilket hängde en jättelik pamp. Denna musketör hade just kommit från vaktgöringen, klagande över att ha förkylt sig och hostade emellanåt på ett tillgjort sätt. Därför hade han också tagit på sig kappan, enligt vad han sade till de kringstående, och allt under det han talade högröstat och stolt snodde sina mustascher, beundrades hans axelgehäng entusiastiskt av alla och mest av d'Artagnan.
»Vad vill ni man skall göra», sade musketören, »det börjar bli på modet; det är en galenskap, det vet jag mycket väl, men det är på modet. För resten skall man väl på något sätt använda sitt arv.»
»Å, seså, Porthos», utropade en av de närvarande, »försök aldrig inbilla oss, att du har den faderliga frikostigheten att taclig för den där grannlåten. Du har nog fått den av den beslöjade damen, som jag mötte dig tillsammans med en söndag nyligen i närheten av Saint-Honoré-porten.»
»Nej, på min heder och adelsmannaära har jag inte köpt den själv för mina egna slantar!» svarade han, som man betecknade med namnet Porthos.
»Ja, alldeles som jag», sade en annan musketör, »köpt den här nya börsen med det, som min älskarinna lade i den gamla.»
»Nej, det är sanning vad jag säger», sade Porthos, »och bästa beviset är, att jag betalt tolv pistoler för det.»
Beundran tilltog, ehuru tvivlet fanns kvar.
»Är det inte så, Aramis?» frågade Porthos vändande sig till en annan musketör.
Denna andra musketör utgjorde en fullkomlig motsats till den, som frågade honom och tilltalade honom med namnet Aramis; det var nämligen en ung man på tjugutvå eller tjugutre år, med ett oskuldsfullt, vekligt ansikte, svarta ögon och rosiga kinder med ett fint fjun som en persika på hösten; hans fina mustascher tecknade på överläppen den mest fulländade raka linje; händerna tycktes frukta att sänka sig, för att icke ådrorna skulle svälla, och han nöp sig emellanåt i örsnibbarna, för att de skulle bibehålla sin fina och genomskinliga rosenröda färg. Vanligtvis talade han litet och långsamt, hälsade mycket, skratta-
