Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/362

Den här sidan har korrekturlästs

»Du har gjort det för min skull, det vet jag nog, min ängel», sade den unga mannen; »också är jag dig mycket tacksam därför, det svär jag.»

»Men säg mig ändå, vad innehåller den här biljetten?»

»Det kommer mylady att säga dig.»

»Ack, ni älskar mig inte!» utropade Ketty. »O, vad jag är olycklig!»

På dylika förebråelser finns det ett svar, som kvinnorna alltid låta narra sig av; d'Artagnan svarade på sådant sätt, att Ketty förblev i den allra största villfarelse.

Dock grät hon mycket, innan hon kunde besluta sig för att lämna fram brevet till mylady; men slutligen bestämde hon sig därför, och det var allt vad d'Artagnan önskade.

Dessutom lovade han henne, att han på aftonen skulle i god tid gå från hennes matmor och sedan komma upp till henne, Ketty.

Detta löfte skänkte den stackars Ketty ytterligare tröst



34.
ARAMIS‘ OCH PORTHOS‘ UTRUSTNING

Sedan de fyra vännerna börjat att var och en på sitt håll vara på jakt efter ekipering, förekommo icke längre mellan dem några regelbundna sammankomster. Man åt sin middag utan de andra, var man befann sig eller, rättare sagt, var man kunde.

Tjänstgöringen tog även sin del av den dyrbara tiden, som förflöt så hastigt. Man hade dock kommit överens om att träffas en gång i veckan framemot klockan ett på dagen hos Athos, eftersom denne, enligt den ed han svurit, icke längre satte sin fot utom dörren.

Just samma dag som Ketty var hos d'Artagnan, skulle de fyra vännerna ha sämmankomst, och Ketty hade knappt gått, förrän d'Artagnan begav sig till Férougatan. Han träffade Athos och Aramis filosoferande. Aramis hade några lösa planer på att återtaga kaftanen. Athos, enligt sin vana, varken avrådde eller uppmuntrade honom. Han hyllade den satsen, att var och en borde ha sin fria vilja; han gav aldrig några råd, om man icke bad honom om dem och då måste man be honom två gånger.

»I allmänhet», brukade han säga, begär man råd endast