för att icke följa dem eller, om man följer dem, endast för att ha någon att skylla på.»
Porthos infann sig en stund efter d'Artagnan. De fyra vännerna voro således nu församlade.
De fyra ansiktena uttryckte fyra olika känslostämningar: Porthos‘ uttryckte lugnet, d’Artagnans hoppet, Aramis‘ oron och Athos‘ bekymmerslösheten.
Efter ett ögonblicks samtal, varunder Porthos lät påskina, att en högt uppsatt person hade åtagit sig att hjälpa honom ur hans förlägenhet, inträdde Mousqueton.
Han kom för att be Porthos gå hem till sig, där hans närvaro var ytterst nödvändig, enligt vad Mousqueton förklarade med mycket jämmerlig min.
»Är det fråga om min utrustning?» frågade Porthos.
»Därpå kan jag svara både ja och nej», genmälde Mousqueton.
»Men för tusan, kan du inte säga vad det är frågan om?»
»Kom bara, herre!»
Porthos tog avsked av sina vänner och följde Mousqueton.
Efter några ögonblick blev Bazin synlig i dörren.
»Vad vill du mig, min vän?» frågade Aramis i den saktmodiga ton, som man märkte hos honom varje gång hans tankar åter förde honom i kyrkans sköte.
»En karl väntar på herrn hemma», svarade Bazin.
»En karl! Vad då för karl?»
»En tiggare.»
»Ge honom en allmosa, Bazin, och uppmana honom att bedja för en stackars syndare.»
»Ja, men den där tiggaren vill ovillkorligen tala med er och påstår, att ni skall bli mycket glad att få träffa honom.»
»Skickade han ingen särskild hälsning till mig?»
»Jo då. Om herr Aramis tvekar att komma och tala med mig, sa' han så säg honom bara, att jag kommer från Tours.»
»Från Tours?» utropade Aramis. »Jag ber tusen gånger om förlåtelse, mina herrar, men den där karlen kommer säkert med underrättelser, som jag väntat på.»
Han steg genast upp och avlägsnade sig skyndsamt.
Athos och d’Artagnan voro nu ensamma kvar.
»Jag tänker att de där gossarna nu fått saken klar, eller vad tror du, d'Artagnan?» frågade Athos.
»Jag vet, att Porthos var på god väg», svarade d'Artagnan, »och vad Aramis angår, så har jag uppriktigt sagt aldrig känt mig särdeles orolig för hans skull. Men du, min kära Athos, som så frikostigt skänkte bort engelsmannens
