Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/374

Den här sidan har korrekturlästs

»Din mylady», sade han, »förefaller mig som en gemen varelse, men du har i alla fall gjort orätt i att narra henne; du har nu på ett eller annat sätt en fruktansvärd fiende på halsen.»

»Och under det han talade, betraktade Athos uppmärksamt den av briljanter omgivna safiren, som på d’Artagnans finger intagit samma plats som drottningens ring, som nu omsorgsfullt lagts in i ett etui.

»Du ser på den där ringen?» sade gaskognaren helt stolt över att för sina vänner kunna lysa med en så dyrbar gåva.

»Ja», sade Athos, »den påminner mig om en viss familjeklenod.»

»Den är vacker, inte sant?» sade d’Artagnan,

»Utmärkt», svarade Athos. »Jag trodde inte, att det fanns två safirer av ett så rent vatten. Har du bytt dig till den mot din diamant?»

»Nej», svarade d’Artagnan, »det är en present av min vackra engelska eller, rättare sagt, av min vackra fransyska, ty fast jag inte frågat henne, är jag säker på att hon är född i Frankrike.»

»Du har fått den här ringen av mylady, säger du?» utbrast Athos med en röst, vari lätt kunde spåras en djup sinnesrörelse.

»Av henne själv; hon gav mig den i natt.»

»Låt mig få se på den», sade Athos.

»Här är den», sade d’Artagnan och drog den av sitt finger.

Athos undersökte den och blev mycket blek; därpå försökte han den på ringfingret på sin vänstra hand; den passade till detta finger som om den varit gjord för det. En skugga av vrede och hämndlystnad drog över ädlingens vanligen så lugna och klara panna.

»Det är inte möjligt, att det kan vara den», sade han; »hur skulle den ringen kunnat komma i lady Claricks händer? Och likväl är det föga sannolikt, att det finns två så lika smycken.»

»Känner du till den där ringen?» frågade d’Artagnan.

»Jag trodde mig känna igen den», svarade Athos, »men helt säkert har jag misstagit mig.»

Han lämnade igen den till d’Artagnan, men upphörde icke att betrakta den.

»Hör på, d’Artagnan», sade han efter ett ögonblicks tystnad, »tag bort den där ringen från ditt finger eller vänd stenen inåt; den framkallar hos mig så grymma minnen, att jag inte skulle kunna hålla mina tankar rediga för att språka