nade hon, kramade därpå ihop papperet och vände sig med blixtrande ögon till Ketty:
»Vad är det här för ett brev?»
»Det är ju svaret på nådig fruns eget», svarade Ketty darrande.
»Omöjligt!» utropade mylady. »Det är omöjligt, att en adelsman kunnat skriva ett sådant brev till ett fruntimmer!»
Därpå utropade hon plötsligt skälvande:
»Min Gud! Skulle han veta…» Och hon hejdade sig.
Hennes tänder gnisslade, hon blev askgrå i ansiktet, hon ville taga ett steg mot fönstret för att hämta luft, men hon förmådde endast att sträcka ut armarna, benen nekade att göra tjänst, och hon sjönk ned i en länstol.
Ketty trodde, att hennes matmor mådde illa, och skyndade fram för att öppna hennes klänningsliv; men mylady reste sig häftigt.
»Vad vill du», sade hon, »varför bär du hand på mig?»
»Jag trodde, att nådig frun mådde illa och jag ville hjälpa», svarade kammarjungfrun helt förskräckt över det förfärliga uttrycket i sin matmors ansikte.
»Jag må illa! Jag? Tar du mig för ett sjåp? Då man förolämpar mig, så mår jag inte illa, utan jag hämnas, begriper du!»
Hon gav Ketty en vink att gå.
36.
HÄMNDTANKAR
På aftonen gav mylady befallning om att anmäla herr d’Artagnan, genast han enligt sin vana infann sig. Men han kom icke.
Dagen därpå begav Ketty sig åter till den unga mannen och talade om för honom allt, som hänt dagen förut. D'Artagnan smålog, denna myladys svartsjuka vrede utgjorde hans hämnd.
På aftonen var mylady ännu otåligare än föregående afton och förnyade sin befallning i fråga om gaskognaren; men även denna gång väntade hon honom förgäves.
Följande dag infann Ketty sig hos d’Artagnan, men icke längre glad och livlig, som de två föregående dagarna, utan tvärtom djupt bedrövad.
