»Behöver jag väl säga er det, och har ni inte kunnat märka det?»
»Jo visst. Men ni vet, ju stoltare ett hjärta är, desto svårare är det att erövra.»
»Åh, svårigheterna skrämma mig inte», sade d’Artagnan, »det är endast omöjligheterna, som komma mig att darra.»
»Ingenting är omöjligt», sade mylady, »för en sann kärlek.»
»Ingenting, säger ni?»
»Nej, ingenting.»
»För fan», tänkte d’Artagnan, »nu sjunger hon ur en annan ton! Skulle den nyckfulla varelsen händelsevis ha blivit kär i mig, och har hon kanske lust att ge mig själv en annan safir likadan, som hon gav mig, då hon tog mig för de Wardes?»
D'Artagnan sköt hastigt sin stol närmare myladys.
»Låt höra», sade hon, »vad skulle ni vilja göra för att bevisa den där kärleken ni talar om?»
»Allt vad man skulle fordra av mig. Må man befalla, jag är färdig.»
»Till allt?»
»Ja, till allt!» utropade d'Artagnan, som på förhand visste, att han icke riskerade mycket genom ett sådant löfte. »Nåväl, låt oss talas vid», sade mylady, i det hon i sin tur flyttade stolen närmare d’Artagnans.
»Jag hör er, madame», sade denne.
Mylady förblev ett ögonblick tankfull och liksom obeslutsam, därpå tycktes hon hastigt fatta ett beslut.
»Jag har en fiende», sade hon.
»Ni, mylady!» utropade d’Artagnan med spelad förvåning. Min Gud, är det möjligt? Så vacker och god som ni är!»
»En dödsfiende.»
»Verkligen?»
»En fiende, som förolämpat mig så djupt, att mellan honom och mig är det krig på liv och död. Kan jag räkna på er hjälp?»
D'Artagnan insåg ögonblickligen, vart den hämndlystna varelsen ville komma.
»Ni kan det, mylady!» utropade han högtidligt. »Min arm och mitt liv tillhöra er liksom min kärlek.»
»Således», sade mylady, »eftersom ni är lika ädelmodig som förälskad…»
Hon hejdade sig.
»Nåväl?» frågade d'Artagnan.
»Så skall ni», svarade mylady efter ett ögonblicks tystnad,
