»Ja, det måste ske; döm nu själv, om jag har förtroende till er!»
»Ni gör mig utom mig av glädje. Vad heter han?»
»Ni känner honom.»
»Verkligen?»
»Ja.»
»Det är väl ingen av mina vänner?» sade d’Artagnan med spelad tvekan för att övertyga henne om sin okunnighet. »Om det vore en av edra vänner, skulle ni tveka då?» utropade mylady med en hotfull blixt i ögonen.
»Nej, inte ens om det vore min bror», utropade d’Artagnan liksom medryckt av sin entusiasm.
Vår gaskognare gick på utan att riskera något, ty han visste, vart han gick.
»Jag älskar er hängivenhet, sade mylady.
»Ack, är det ingenting annat ni älskar hos mig?» frågade d’Artagnan.
»Jag älskar er själv också», sade hon och fattade hans hand.
Och den varma handtryckningen kom d’Artagnan att darra, som om den feber, varav mylady brann, genom denna vidröring meddelat sig även åt honom.
»Ni älskar mig, ni!» utropade han. »Om det förhölle sig så, det vore att mista förståndet av lycka!»
Han slöt henne i sina armar; hon sökte icke att undvika hans kyss, men hon besvarade den heller icke. Hennes läppar voro kalla, det föreföll d’Artagnan som om han kysste en staty.
Han var icke desto mindre rusig av glädje, elektriserad av kärlek, han trodde nästan på myladys ömma känslor för honom, trodde nästan på de Wardes‘ förbrytelse. Hade de Wardes i detta ögonblick stått framför honom, skulle han ha dödat honom.
Mylady begagnade sig av tillfället.
»Han heter…» började hon.
»De Wardes, jag vet det», utropade d'Artagnan.
»Och hur vet ni det?» frågade mylady, i det hon fattade hans båda händer och försökte att genom hans ögon läsa i djupet av hans själ.
D'Artagnan insåg, att han låtit föra sig för långt och begått ett fel.
»Säg, säg, men säg då!» upprepade mylady, »hur vet ni det?»
»Hur jag vet det?» sade d’Artagnan.
