»Ja.»
»Jag vet det därför, att de Wardes i går i en salong, där även jag befann mig, visade en ring, som han sade sig ha fått av er.»
»Den uslingen!» utropade mylady.
Epitetet gav, som man lätt kan tänka sig, genljud långt ned i d’Artagnans hjärta.
»Nåväl?» fortfor hon.
»Jo, jag skall skaffa er hämnd på denna usling», sade d'Artagnan och tog på sig en min som en don Jafet av Armenien.
»Tack, min tappra vän!» utropade mylady; »och när kommer jag att bli hämnad?»
»I morgon, nu genast, när ni vill.»
Mylady var nära att ropa: »nu genast!» men hon tänkte på att en sådan brådska skulle vara mindre behaglig för d'Artagnan.
Dessutom hade hon tusen försiktighetsmått att vidtaga, tusen råd att ge sin försvarare, för att han skulle undvika alla förklaringar med greven i vittnens närvaro. Allt detta förekoms dock med ett enda ord av d’Artagnan.
»I morgon», sade han, »skall ni vara hämnd eller också jag död.»
»Nej», sade hon, »ni skall hämnas mig, men icke dö. Han är feg.»
»Kanske med kvinnorna, men inte med män. Jag känner till den saken, jag.»
»Men det tycks mig som om ni i er strid med honom inte hade skäl att klaga över lyckan.»
»Lyckan är en nyckfull slyna, gynnsam i går, kan hon vända mig ryggen i morgon.»
»Det vill säga, att nu tvekar ni»
»Nej, jag tvekar inte, Gud bevare mig, men skulle det vara rättvist att låta mig gå en möjlig död till mötes, utan att ha skänkt mig åtminstone litet mer än hoppet?»
Mylady svarade med ett ögonkast, som betydde:
»Är det ingenting annat? så säg då!»
Låtande blicken åtföljas av en muntlig förklaring sade hon därpå ömt:
»Ni har rätt.»
»Ack, ni är en ängel!» utropade den unga mannen,
»Allt är således överenskommet,» sade hon.
»Utom det jag begär av er, älskade.»
»Men när jag säger er, att ni kan lita på min ömhet?»
»Jag har ingen morgondag för att vänta»
