Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/391

Den här sidan har korrekturlästs

virring, den förskräckelse, som sporrade honom, anropen från några patruller, som satte efter honom, och hånskratten från några mötande, som trots den tidiga timmen voro på väg till sina göromål, endast påskyndade hans vilda lopp.

Han sprang över gården, uppför de två trapporna till Athos och bultade på dörren av alla krafter.

Grimaud kom och öppnade med sömnsvullna ögon. D'Artagnan rusade in så häftigt, att han så när hade knuffat omkull honom.

Trots den stackars gossens vanliga stumhet fick han denna gång mål i munnen.

»Sakta, sakta!» skrek han. »Vad vill du, din slyna? Vem söker du, din gatslinka?»

D'Artagnan kastade av sig huvan och tog fram händerna under kappan; då Grimaud fick se mustascherna och den blottade värjan, märkte han, att han hade att göra med en karl, men nu inbillade den stackaren sig, att det var en mördare.

»Hjälp, hjälp!» skrek han.

»Tig, ditt dumhuvud», sade den unga mannen, »jag är d'Artagnan, känner du inte igen mig? Var är din herre?»

»Ni skulle vara herr d’Artagnan?» utropade Grimaud; »Det är omöjligt!»

»Grimaud», sade Athos, i det han kom ut från sin sängkammare, klädd i nattrock; »jag tror du understår dig att tala?»

»Ack, herre, det är så att…»

»Tyst!»

Grimaud nöjde sig med att peka på d’Artagnan.

Athos kände igen sin kamrat, och hur flegmatisk han än var, brast han ut i ett gapskratt, som mycket väl kunde förklaras av den besynnerliga maskerad han hade framför sig: en fruntimmershuva på sned, kjolar släpande kring fötterna, uppvikta skjortärmar och mustascher stående på ända av förskräckelse.

»Skratta inte, min vän»; utropade d’Artagnan, »för Guds skull, skratta inte, ty vid min själ, jag försäkrar dig, att det inte är någonting att skratta åt!»

Han uttalade dessa ord med så högtidlig min och en sinnesrörelse så sann, att Athos genast fattade hans händer utropande:

»Skulle du vara sårad, min vän? Du är så blek.»

»Nej, men det har hänt mig någonting gräsligt. Är du ensam, Athos?»