»För tusan, vem skulle väl vara hos mig vid den här tiden?»
»Det är bra, det är bra!»
Och d’Artagnan rusade in i Athos rum.
»Nå säg fort», sade denne och stängde dörren i lås, för att man skulle få vara i fred, »vad är det? Är kungen död? Har du slagit ihjäl kardinalen? Du ser ju alldeles förstörd ut. Seså, tala nu om för mig, ty jag dör av oro.»
»Athos», sade d’Artagnan, i det han kastade av sig fruntimmerskläderna och stod där i bara skjortan, »förbered dig på att få höra en otrolig, en oerhörd historia.»
»Tag först på dig den här nattrocken», sade musketören till sin vän.
D'Artagnan drog på sig nattrocken och tog miste på ärmar, så upprörd var han ännu.
»Nå?» sade Athos.
»Jo du», sade d’Artagnan, i det han lutade sig till Athos‘ öra och sänkte rösten, »mylady är brännmärkt med en lilja på axeln.»
»Åh!» utropade musketören som om han fått en kula mitt 1 hjärtat.
»Säg mig», sade d'Artagnan, »är du säker på att den andra verkligen är död?»
»Den andra?» sade Athos med en röst så dov, att d’Artagnan knappast hörde.
»Ja, hon som du talade med mig om en dag i Amiens.»
Athos utstötte en suck och lät huvudet sjunka ned i sina händer.
»Den här», återtog d’Artagnan, »är en kvinna på tjugusex eller tjuguåtta år.»
»Blond», sade Athos, »inte sant?»
»Jo.»
»Med ljusblå ögon av sällsynt klarhet och svarta ögonhår och ögonbryn?»
»Ja.»
»Lång och välväxt? Hon har en tand borta nära vänstra ögontanden?»
»Ja.»
»Liljan är liten, röd till färgen och nästan överskyld av det smink och den färg man använder på den?»
»Ja.»
»Emellertid säger du att hon är engelska?»
»Man titulerar henne mylady, men hon kan vara fransyska. I alla fall är lord Winter endast hennes svåger.»
