Athos gav honom tecken att gå hem till d’Artagnan och hämta kläder. Grimaud svarade genom ett annat tecken, att han förstod mycket väl, och gick.
»Men det här hjälper oss sannerligen inte att få vår utrustning till stånd, min vän», sade Athos, »ty om jag inte misstar mig, har du lämnat så gott som alla dina persedlar hos mylady, som nog inte har den artigheten att skicka dem tillbaka. Lyckligtvis har du den där safiren.»
»Safiren tillhör dig, min kära Athos. Sade du mig inte, att det var en familjeklenod?»
»Jo, min far köpte den för tvåtusen écus, enligt vad han talade om för mig en gång; den hörde till hans bröllopspresenter åt min mor, och den är präktig. Min mor gav den åt mig, och jag, galen som jag var, gav den i min tur åt den eländiga i stället för att behålla den som en helig relik.»
»Tag då ringen tillbaka, min vän, jag förstår, att du måste sätta värde på den.»
»Jag skulle återtaga denna ring, sedan den gått genom den där usla kvinnans händer? Aldrig! Denna ring är fläckad, d'Artagnan.»
»Sälj den då.»
»Sälja en ring, som jag fått av min mor! Jag tillstår, att jag skulle anse det som ett vanhelgande.»
»Nå, men pantsätt den då, du får nog låna en tusen écus på den. Med den summan har du vad du behöver och mera till, och det första du sedan får pengar, löser du ut ringen och återfår den fri från de gamla fläckarna, ty då har den gått även genom ockrarnas händer.»
Athos log.
»Du är en präktig kamrat, min kära d'Artagnan», sade han, »du förstår då med din eviga munterhet riktigt att liva upp en stackars bedrövad själ. Nåväl, låt oss pantsätta ringen, men på ett villkor.»
»Och det är?»
»Att du tar femhundra écus för din del och jag femhundra för min.»
»Vad tänker du på, Athos? Jag behöver inte mer än fjärdedelen av denna summa, jag som är vid gardet, och genom att sälja min sadel kan jag skaffa mig detta belopp. Vad är det jag behöver? En häst för Planchet, det är alltsammans. Dessutom glömmer du, att jag också har en ring.»
»Som du sätter ännu mera värde på än jag på min, vill jag minnas; åtminstone har det förefallit mig så.»
»Ja, därför att den i något kritiskt ögonblick kan rädda
