i afton; vi samlas på torget utanför kardinalens palats, och under tiden låta ni andra våra betjänter sadla hästarna.»
»Men jag har ju inte någon häst, sade d’Artagnan; »nå, jag får skaffa mig en hos herr de Tréville.»
»Det är onödigt», sade Aramis, »du kan ta en av mina.»
»Hur många har du då?» frågade dArtagnan,
»Tre», svarade Aramis småleende.
»Min kära vän», sade Athos, »du är bestämt den bäst utrustade poet i hela Frankrike och Navarra.»
»Säg mig, min bästa Aramis, du vet nog inte vad du skall göra med tre hästar, inte sant? Jag kan inte ens förstå, varför du köpte tre stycken.»
»Nej, den tredje skickades till mig i morse med en betjänt utan livré, som inte ville säga mig, hos vem han tjänade, endast att han fått befallning av sin herre…»
»Eller av sin fru», avbröt d’Artagnan.
»Det gör ingenting till saken», sade Aramis rodnande. »Nog av, han sade, att han fått sin matmors befallning att ställa in hästen i mitt stall, utan att säga varifrån den kom.»
»Sådant där kan endast hända poeter», sade Athos högtidligt.
»I så fall har jag ett bättre förslag», sade d’Artagnan; »vilken av de två hästarna kommer du själv att rida, den som du köpt, eller den som man skänkt dig?»
»Naturligtvis den som man skänkt mig. Du förstår väl, d'Artagnan, att jag inte på sådant sätt kan såra…»
»Den okände givaren», inföll d’Artagnan.
»Eller den hemlighetsfulla givarinnan», sade Athos.
»Således behöver du inte den du köpt?»
»Knappast.»
»Och du har själv valt ut den?»
»Ja, och med den största omsorg; ryttarens säkerhet beror, som du väl vet, nästan alltid på hans häst.»
»Nåväl, låt mig få övertaga hästen för det pris du själv givit.»
»Jag tänkte just erbjuda dig det, min kära d'Artagnan, och jag ger dig hur lång tid som helst för betalningen av den lilla bagatellen.»
»Hur mycket kostar den dig?»
»Åttahundra livres.»
»Se här fyrtio dubbla pistoler, min kära vän», sade d’Artagnan, i det han tog upp summan ur fickan;- »jag vet, att det är med sådant här mynt man betalar dina poem.»
»Du är således vid kassa?» sade Aramis.
