Hans tre kamrater kommo fram till honom. Alla tre hade tydligt sett ett kvinnohuvud titta ut genom vagnsfönstret, men ingen av dem utom Athos kände fru Bonacieux. Athos‘ åsikt var för resten, att det verkligen var hon, men mindre upptagen än d’Artagnan av det vackra ansiktet, tyckte han sig även ha sett ett manshuvud, längst in i vagnen.
»Förhåller det sig så», sade d’Artagnan, »så för man henne förmodligen från ett fängelse till ett annat. Men vad ämnar man då göra med den arma varelsen, och när skall jag någonsin få träffa henne igen?»:
»Min vän», sade Athos allvarligt, »kom ihåg, att de döda äro de enda, som man icke är utsatt för att möta här på jorden. Du vet ju något om den saken likaväl som jag, inte sant? Om således din älskade inte är död, om det var henne vi sågo nyss, så återfinner du henne nog en dag. Och det gunås», tillade han i den misantropiska ton, som var honom egen, »kanske förr än du önskar.»
Klockan slog halv åtta; vagnen hade kommit tjugu minuter senare än den utsatta mötestiden. D'Artagnans vänner påminde honom om att han hade ett besök att göra, på samma gång de framhöllo, att ännu var det tid att avstå därifrån.
Men d'Artagnan var på samma gång envis och nyfiken. Han hade fått i sitt huvud, att han skulle gå till kardinalens palats och att han skulle taga reda på, vad hans eminens hade att säga honom. Ingenting kunde förmå honom att avstå från sitt beslut.
Man kom fram till Saint-Honorégatan, och på torget framför kardinalpalatset fann man de tolv uppbådade musketörerna, som promenerade där under väntan på sina kamrater. Först nu förklarade man för dem, vad det var fråga om.
D'Artagnan var väl känd i de kungliga musketörernas hedervärda kår, där man visste att han skulle inträda en dag; man betraktade honom således på förhand som en kamrat. Därav följde även, att var och en av dem gärna åtog sig det uppdrag man givit dem; dessutom gällde det förmodligen även att få spela kardinalen och hans folk ett spratt, och till sådana företag voro dessa värda ädlingar alltid färdiga.
Athos delade dem i tre grupper, tog själv kommandot över den ena, lämnade kommandot över den andra åt Aramis och den tredje åt Porthos, varpå varje grupp för sig gick och ställde sig på lur framför en av ingångarna till palatset.
D'Artagnan å sin sida gick helt oförskräckt in genom stora porten.
