Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/424

Den här sidan har korrekturlästs

han bleknade av den nära förestående döden, hur han försökte att utan att bli sedd släpa sig fram till sin medbrottslings kropp, som låg tjugu steg därifrån.

Förskräckelsen stod så tydligt avmålad i hans av kallsvett betäckta ansikte, att d’Artagnan tyckte synd om honom och sade, i det han såg på honom med en föraktfull blick:

»Nåväl, jag skall visa dig skillnaden mellan en behjärtad man och en feg usling som du — stanna kvar här, så går jag i ditt ställe!»

Med lätta steg, vaksamt öga, observerande alla fiendens rörelser och begagnande sig av alla terrängens hjälpmedel, lyckades d’Artagnan komma fram till den andra soldaten.

Det fanns två sätt för d’Artagnan att nu få vad han önskade: antingen att visitera honom på platsen, eller också bära bort honom, begagnande hans kropp som sköld, och att sedan i löpgraven undersöka hans gömmor.

D'Artagnan föredrog den senare utvägen och tog mördaren på sina axlar, I samma ögonblick fienden gav eld.

En lätt stöt, det dova ljudet av tre kulor, som borrade sig in i köttet, ett sista skrik och en dödsryckning sade d’Artagnan, att den, som velat lönnmörda honom, nu hade räddat hans liv.

D'Artagnan kom tillbaka till löpgraven och kastade ned liket bredvid den sårade, som var blek som döden.

Han började genast inventeringen: en läderplånbok, en börs, som förmodligen innehöll en del av den summa banditen fått, samt en bägare och tärningar utgjorde den dödes kvarlåtenskap. Han lät bägaren och tärningarna ligga, där de fallit, kastade börsen åt den sårade och öppnade ivrigt plånboken.

Bland några papper utan allt värde fann han följande brev; det var det, som han gått att söka med fara för sitt eget liv:


Eftersom ni förlorat spåren av den där kvinnan och hon nu är i säkerhet i klostret, dit ni aldrig bort låta henne komma, så försök åtminstone att icke förfela mannen; i annat fall vet ni, att jag har långa armar och att ni dyrt skall få betala de hundra louisdorer ni bekommit av mig.»


Brevet hade ingen underskrift, men det var likafullt tydligt, att det var från mylady. Han gömde det därför som ett viktigt bevisningsmedel och i säkerhet bakom hörnet av löpgraven började han förhöra den sårade. Denne erkände för honom, att han åtagit sig tillsammans med sin nu dödade