glad, då man fick se den unga mannen komma tillbaka hel och oskadd:
D’Artagnan förklarade sin kamrats värjstyng genom ett utfall, som han hittade på. Han berättade om den andra soldatens död och om de faror de varit utsatta för. Denna berättelse blev för honom anledning till en verklig triumf. Hela armén talade under en dag om denna expedition, och Monsieur lät framföra sina lyckönskningar till honom.
Dessutom, som varje vacker handling medför sin belöning, hade d’Artagnans till följd att åter skänka honom det lugn han förlorat. D'Artagnan trodde sig verkligen nu kunna vara lugn, då den ena av hans fiender hade blivit dödad och den andra bunden vid hans intressen.
Denna trygghet bevisade en sak, nämligen att d’Artagnan ännu icke kände mylady.
42.
ANJOUVINET
Efter först nästan tröstlösa underrättelser om konungens tillstånd började ryktet om hans tillfrisknande att sprida sig i lägret, och som han var mycket ivrig att personligen infinna sig vid belägringen, sades det, att så snart han åter kunde sitta till häst, skulle han bege sig på väg.
Monsieur, som visste, att han vilken dag som helst kunde få avstå överbefälet antingen åt hertigen av Angouléme, Bassompierre eller Schomberg, som tävlade därom, uträttade föga, förspillde tiden på att känna sig för och vågade sig icke på något större företag för att fördriva engelsmännen från ön Ré, där de fortfarande belägrade citadellet Saint-Martin och fortet La Prée, medan fransmännen å sin sida belägrade La Rochelle.
D’Artagnan hade som sagt blivit lugnare, såsom det brukar gå efter en överstånden fara och då faran synes avlägsnad; han plågades nu endast av en oro, och det var att han icke fick några underrättelser från sina vänner.
Men en morgon i början av november fick han förklaringen därpå i följande brev, daterat Villeroi:
»Herr d’Artagnan!
Herrar Athos, Porthos och Aramas ha efter en glad tillställning hos mig, varvid de blevo mycket upprymda, ställt
