mildare ton. »Hans eminens har överdrivit betydligt, kan jag höra.»
»Men för guds skull, herr kapten», fortfor Aramis, som, då han såg sin chef lugna sig, vågade komma med en bön, »säg inte för någon, att själva Athos är sårad; han skulle bli tröstlös, om det kom för konungens öron, och som blessyren är högst allvarlig, då den genomborrat axeln och trängt ned i bröstet, så kunde man frukta…»
I samma ögonblick drogs dörrförhänget ifrån och ett ädelt, vackert men förskräckligt blekt ansikte blev synligt under draperiets fransar.
»Athos!» utropade de båda musketörerna.
»Athos!» upprepade herr de Tréville själv.
»Ni har befallt mig hit, herr kapten», sade Athos med svag men fullkomligt lugn röst, »efter vad jag hört av våra kamrater, och jag har skyndat att efterkomma edra order. Vad önskar ni, herr kapten?»
Med dessa ord trädde musketören, med oklanderlig hållning, åtspänd som vanligt och med stadiga steg, in i kabinettet. Herr de Tréville, djupt rörd av detta bevis på mod, skyndade fram till honom.
»Jag höll just på att säga dessa herrar», tillade han, »att jag förbjuder mina musketörer att blottställa sina liv i onödan, ty tappra män äro dyrbara för konungen, och konungen vet, att hans musketörer äro det tappraste folk i världen. Er hand, Athos!»
Och utan att avvakta att den nykomne själv svarade på detta aktningsbevis, fattade herr de Tréville hans högra hand och kramade den med all kraft utan att märka, att Athos, trots sin självbehärskning, lät undfalla sig en rörelse av smärta och bleknade ännu mera, något som man knappast skulle trott möjligt.
Dörren hade förblivit stående på glänt, så stor hade häpnaden blivit över Athos’ ankomst, vars blessyr, trots att den hållits hemlig, var känd av alla. Ett sorl av belåtenhet hälsade musketörkaptenens sista ord, och två eller tre huvuden, lockade av den allmänna hänförelsen, blevo synliga i dörröppningen. Utan tvivel skulle herr de Tréville med några häftiga ord ha bestraffat detta brott mot etikettens lagar, om han icke plötsligt känt Athos’ hand stelna i sin vid en blick på honom märkt att han var nära att förlora sansen. I samma ögonblick föll Athos, som uppbjudit all sin styrka för att kämpa mot smärtan, men slutligen övervanns av den, rak lång på golvet som om han varit död.
