ter, och som de kunde förstå, att de fyra vännerna önskade få vara för sig själva, drogo de sig tillbaka.
Då den unga gardesvolontären och de tre musketörerna voro utan vittnen, betraktade de varandra med en min, som sade, att var och en av dem mycket väl insåg ställningens allvar.
»Låt oss först av allt lämna det här rummet», sade Athos; »en död är ett obehagligt sällskap, allra helst en som dött en våldsam död.»
»Planchet», sade d’Artagnan, »jag överlämnar åt dina omsorger den stackars syndarens lik. Laga att han kommer i vigd jord. Det är visserligen sant, att han hade begått ett brott, men han hade ångrat sig sedan.»
Och de fyra vännerna gingo ut ur rummet, överlämnande åt Planchet och Fourreau att bevisa Brisemont den sista tjänsten.
Värden gav dem ett annat rum, där han serverade dem kokta ägg och vatten, som Athos själv gick och hämtade vid brunnen. Med några ord blevo Porthos och Aramis invigda i saken.
»Nåväl», sade d’Artagnan till Athos, »du ser, min kära vän, att det är ett krig på liv och död.»
Athos skakade på huvudet.
»Ja, ja», sade han, »det ser jag nog; men tror du verkligen, att det är hon?»
»Jag är säker på det.»
»Och ändå tillstår jag, att jag tvivlar ännu.»
»Men den där liljan på hennes axel?»
»Det kan ju vara en engelska, som begått något brott här i Frankrike och som därför blivit brännmärkt.»
»Athos, det är din hustru, säger jag dig», upprepade d’Artagnan. »Kommer du då inte ihåg, hur de båda signalementen överensstämma?»
»Jag hade likväl trott, att den andra var död; jag hängde henne så ordentligt.»
Nu var det d’Artagnan, som skakade på huvudet.
»Men vad är då att göra?» sade den unga mannen.
»Säkert är, att man inte kan leva så här med ett svärd ständigt hängande över huvudet på sig», sade Athos, »och man måste komma ur den här situationen.»
»Ja, men på vad sätt?»
»Hör på! Försök att få träffa henne och att få en förklaring med henne. Säg henne: fred eller krig! Mitt adelsmannaord på att aldrig säga något om er eller företaga nå-
