Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/433

Den här sidan har korrekturlästs

»Men jag kommer att tänka på en sak», sade Athos; »påstår du inte, min kära d’Artagnan, att det är drottningen som valt det där klostret åt henne?»

»Jo, jag tror det åtminstone.»

»Nå, då kan ju Porthos hjälpa oss med den saken.»

»På vad sätt då, om jag får fråga?»

»Men för tusan, genom din markisinna, din hertiginna, din prinsessa, hennes makt bör sträcka sig långt.»

»Ts!» sade Porthos och lade ett finger på munnen; »jag misstänker, att hon är kardinalist, och hon bör inte få veta något.»

»Nå», sade Aramis, »då åtar jag mig att skaffa underrättelser om henne.»

»Du, Aramis», utropade de tre vännerna. »På vad sätt då?»

»Genom drottningens hovpredikant, som jag är mycket bekant med», sade Aramis rodnande.

Och med denna försäkran skildes de fyra vännerna åt efter sin blygsamma middag med löfte att träffas på nytt samma afton. D’Artagnan återvände till Minimerklostret och de tre musketörerna till konungens kvarter, där de hade att göra iordning sitt logi.



43.
VÄRDSHUSET »RÖDA DUVSLAGET»

Konungen, som haft så brått att möta fienden och som med bättre rätt än kardinalen delade dennes hat mot Buckingham, hade emellertid, knappast anländ till lägret, velat vidtaga alla åtgärder för att först och främst jaga bort engelsmännen från ön Ré och sedan påskynda belägringen av La Rochelle; men mot sin vilja uppehölls han av de stridigheter, som uppstodo mellan herrar Bassompierre och Schomberg å ena sidan och hertigen av Angouléme å den andra,

Bassompierre och Schomberg voro marskalkar av Franrike och åberopade sig på sin rätt att anföra armén under konungens överbefäl; men emedan kardinalen fruktade, att Bassompierre, som i själ och hjärta var hugenott, endast svagt skulle ansätta engelsmännen och sina trosförvanter invånarna i La Rochelle, framhöll han i stället hertigen av