händer men fina ben, och på vilka man på en mils avstånd kunde se, att de voro män av stånd.
Dessutom förekommo andra mindre angenäma besök, ty ett par gånger spreds ryktet, att kardinalen varit nära att bli mördad. Det är visserligen sant, att hans eminens‘ fiender påstodo, att det var han själv, som satte i rörelse oskickliga mördare för att vid behov ha rättighet att taga repressalier; men man bör varken sätta tro till vad ministrarna själva eller vad deras fiender säga.
Allt detta hindrade för övrigt icke kardinalen, vars personliga mod aldrig ens hans argaste belackare förnekat, att företaga en hel mängd nattliga utflykter, än för att meddela hertigen av Angoulême viktiga order, än för att överlägga med konungen, än för att samtala med någon budbärare, som han icke ville taga emot hemma hos sig:
Musketörerna å sin sida, som icke hade mycket att göra vid belägringen, höllos icke särdeles strängt och förde ett muntert liv. Detta var så mycket lättare för dem, i synnerhet för våra tre kamrater, som de voro herr de Trévilles vänner och av honom lätt erhöllo tillstånd att med särskild permission dröja ute, sedan lägret blivit stängt.
Forts. i 3:dje delen
