»En läkare!» ropade herr de Tréville. »Min egen, konungens, den bästa som finns! En läkare, eller vid Gud är det inte slut med min tappra Athos!»
Vid herr de Trévilles rop rusade alla människor in i hans kabinett, utan att han tänkte på att stänga dörren för någon, och litet var ville ägna den sårade sina omsorger. Men all denna iver skulle ha varit till ingen nytta, om icke den efterfrågade läkaren just befunnit sig i huset; han banade sig väg genom trängseln, gick fram till den alltjämt sanslösa Athos, och som allt detta liv och buller besvärade honom mycket, fordrade han som ett första och oeftergivligt villkor, att musketören skulle föras in i ett angränsande rum. Herr de Tréville öppnade genast en dörr och gick före och visade vägen för Porthos och Aramis, som buro bort kamraten på sina armar. Efter dem gick läkaren in och efter honom stängdes dörren.
Herr de Trévilles kabinett, detta eljest så respekterade rum, blev nu för ett ögonblick som ett annex till väntrummet; alla pratade, skreko, svuro, förbannade sig och skickade kardinalen och hans gardister så långt vägen räckte.
Om några ögonblick kommo Porthos och Aramis ut igen; läkaren och herr de Tréville stannade ensamma kvar hos den sårade.
Slutligen återkom herr de Tréville i sin tur. Den sårade hade återfått medvetandet, och läkaren förklarade, att musketörens vänner icke behövde vara oroliga över hans tillstånd, då hans svaghet endast berodde på den stora blodförlust han lidit.
Därpå gjorde herr de Tréville ett tecken med handen, och alla avlägsnade sig, utom d'Artagnan, som icke glömde, att han hade audiens, och som med gaskognarens vanliga envishet hade stannat kvar på sin plats.
När alla hade gått och dörren stängts, vände herr de Tréville sig om och fann sig ensam med den unga mannen. Vad som nyss hänt hade kommit hans tankar att trassla in sig en smula. Han gjorde sig därför underrättad om vad denna uthålliga supplikant ville honom. D'Artagnan nämnde då sitt namn, och herr de Tréville, som nu kom ihåg, var genast inne i situationen.
»Förlåt», sade han leende, »förlåt, min kära landsman, men jag hade alldeles glömt bort er. Men ni förstår, en kapten är ingenting annat än en familjefar, med mycket större ansvar än en sådan vanligen har. Soldaterna äro
