från båda hållen slå Österrike — inträffade inte då en tilldragelse, som räddade Österrike? Varför skulle inte konungen av Frankrike ha samma goda tur som kejsaren?»
»Ers eminens menar dolkstöten på La Ferronneriegatan?»
»Alldeles riktigt», svarade kardinalen.
»Fruktar inte ers eminens, att Ravaillacs straff skulle avskräcka dem, som ett ögonblick kunde falla på den tanken att vilja följa hans exempel?»
»Det kommer i alla tider och i alla land, helst om de äro söndrade av religionsstrider, att finnas fanatiker, som inte begära bättre än att få göra sig till martyrer. Och jag kommer just nu ihåg, att puritanerna äro ursinnigt förbittrade på hertigen av Buckingham och att deras predikanter utpeka honom som Antikrist.»
»Nåväl?» frågade mylady.
»Jo», fortfor kardinalen med likgiltig min, »i det här fallet behövdes ju endast till exempel, att man finge fatt i någon kvinna, ung, vacker och förslagen, som hade något personligt skäl att hämnas på hertigen. En sådan kvinna kan ju möjligen finnas; hertigen är en man van vid framgångar hos det täcka könet, och om han utsått mycken kärlek genom sina löften om evig trohet, så bör han även ha utsått mycket hat genom sin ständiga otrohet.»
»Utan tvivel», sade mylady kallt, »kan man finna en sådan kvinna.»
»Nåväl, en sådan kvinna, som satte Jacques Cléments eller Ravaillacs dolk i händerna på en fanatiker, skulle rädda Frankrike.»
»Ja, men hon skulle vara medbrottslig i ett mord.»
»Har man nånsin lärt känna Ravaillacs eller Jacques Cléments medbrottslingar?»
»Nej, ty kanske stodo de för högt, för att man skulle våga söka dem, där de funnos; man skulle inte tända eld på Palais de Justice för vem som helst, monseigneur!»
»Ni tror då, att eldsvådan i Palais de Justice hade en annan orsak än slumpen?» frågade Richelieu i en ton som om han gjort en fråga utan all betydelse.
»Jag, monseigneur», svarade mylady, »jag tror ingenting, jag endast anför ett faktum, det är alltsammans. Jag säger endast det, att om jag kallade mig prinsessan de Montpensier eller drottning Maria av Medici, skulle jag iakttaga mindre försiktighet än nu, då jag helt enkelt kallar mig lady Clarick.»
»Det är riktigt», sade Richelieu, »och vad skulle ni då önska?»
