»Herr d'Artagnan har grymt förolämpat mig», sade mylady med dov röst, »och han måste dö!»
»Verkligen? Är det möjligt, att man kan förolämpa er, min fru?» sade Athos skrattande. »Han har förolämpat er, han måste dö — det låter något!»
»Han måste dö!» upprepade mylady, »först hon och sedan han!»
Athos greps liksom av en svindel; anblicken av denna varelse, som icke hade något kvinnligt hos sig, återuppväckte hos honom förfärliga minnen; han tänkte på att han förut en dag i en ställning mindre farlig än den, vari han nu befann sig, hade velat offra henne åt sin heder; hans mordlystnad återkom brännhet och uppfyllde honom liksom med en allt förtärande feber; han steg upp i sin tur, förde handen till bältet, tog upp en pistol och spände den.
Mylady, blek som ett lik, ville ropa, men hennes förlamade tunga kunde endast frambringa ett hest ljud, som icke liknade en människas röst utan snarare ett vilddjurs rosslande; tryckande sig mot den mörka väggbonaden liknade hon med sitt utslagna hår fasans skräckinjagande bild.
Athos lyfte långsamt pistolen, sträckte ut armen, så att vapnet nästan vidrörde myladys panna, och sade med en röst så mycket förskräckligare, som den hade det oryggliga beslutets upphöjda lugn:
»Min fru, ni lämnar mig på ögonblicket det papper kardinalen nyss skrev åt er, eller, vid min själ, skjuter jag er för pannan!»
Med en annan man hade mylady ännu kunnat hysa något tvivel, men hon kände Athos för väl; likafullt blev hon stående orörlig.
»Ni har en sekund på er för att fatta ert beslut», sade han.
Mylady såg på hopdragningen av hans ansikte, att skottet skulle smälla; hon förde hastigt handen till sin barm, tog fram ett papper och räckte Athos det.
»Se här», sade hon, »och må ni vara förbannad!»
Athos tog papperet, stack pistolen tillbaka i bältet, gick fram till lampan för att förvissa sig om att det var det rätta papperet, vek upp det och läste:
»Det är på min befallning och för statens väl, som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.
Den 3 december 1627.
Richelieu.»
»Och nu», sade Athos, i det han tog upp sin kappa och
